2006-01-01

Det var den 3 oktober och klockan hade passerat nio på kvällen med god marginal. Med tom blick stirrade jag ut över Arosvallen i Västerås, där lycksaliga AIK-supportrar sprang omkring och grävde upp sig en varsin gräsplanta, eller klippte till sig en ögla från målnätet där nickbollen från Nicklas Carlsson tidigare rasslat in. Ett firande som lika gärna kunde ha varit ett erövrat guld påbörjades den kvällen och pågick långt in på småtimmarna i den svenska huvudstaden. AIK var tillbaka i finrummet efter endast en ettårig sejour i den andra divisionen, en sejour jag innan säsongen var fullständigt övertygad om skulle bli mycket längre. Jag firade inte den kvällen. Jag firar guld.

Naturligtvis kände jag lycka, men mest av allt kände jag bara lättnad, lättnad likställd med känslan att ha kommit undan med något som varit så otvivelaktigt fel. All heder åt spelartruppen och framförallt tränarstaben, för hade de inte tagit upp oss med denna omedelbara verkan så känns det som om AIK Fotboll hade haft stora problem med sin likviditet idag. Det var dit vi var på väg, med stormsteg mina vänner, efter åratal av vanvård med olika individers personliga intressen framför vår anrika klubbs. Vi vet alla vid det här laget vad som hände efter framförallt Sverigescenens kampanj mot Sanny Åslund och hans gelikar, en kampanj som bevisligen varit en långt viktigare kamp än vad gemene AIK-supporter än idag vill påvisa. Faktum kvarstår dock. Firman Boys med vänner öppnade med sina granskande intellekt och drivande ilska ögonen på AIK-supportrarna och skapade en opinion som slutligen fick makten att rämna. Under året har en ny ledning installerat sig på de nyinflyttade kontoren på Råsunda. En ledning som tycks andas utav vilja, revanschlust, ambition, glädje, kompetens och sist men inte minst öppenhet, en detalj som är viktig som någon när man har med högsta graden av fanatism att göra. Det nonchalerade Sanny, och det kröp så småningom ikapp honom som den sanning det är. Det kröp även ikapp en segt fastklamrande parasit vid namn Per Smedberg i år. En man som tyckte att hans hjärta var mer värt för klubben än de många hundratals ideellt aktiva i AIK:s organisation, 350 000 kronor mer närmare bestämt. Sverigescenen synade bluffen, informerade supportrarna och så sent som för en vecka sedan hade Smedbergs företag beslutat sig för att endast fakturera klubben den symboliska summa om 75 000 som borde ha varit fallet från början. För ingen är just viktigare än klubben. Ingen UEFA-president, ingen Sanny Åslund, ingen Sune Hellströmer, inga pengar, ingen spelare och inte heller någon supporter, vare sig det handlar om en Kategori A, B eller C. Men är det någon egentligen som kan eller bör göra anspråk på att tillhöra den, så är det ändå vi sistnämnda. Det är vi som ger den liv och det är vi som bestämmer dess form och kraft. Det är vi som aldrig lämnar den, aldrig vänder den ryggen eller låter någon göra den illa. Utan oss andas inte AIK, och det är tack vare oss och vår odiskutabla lojalitet när det blåst som hårdast under åren, som den återigen kan börja frodas. Vår totala dedicering och uppslutning, inte minst i Superettan, är just odiskutabla bevis för det. En ledning, med just den insikten om klubbens största tillgång, är under uppbyggnad och låter man bara inte nu enstaka styrelsemedlemmar rasera den stundande tillförsikten genom att fullfölja det krig som det viskas om, då är det kanske inte en dag för tidigt att utropa: NÄSTA ÅRTIONDE, DÅ JÄVLAR!

Ett år i superettan gjorde inte bara vårt fotbollslag gott. AIK:s ligistfraktioner tog alla sina steg i rätt riktning. De yngsta kläcktes ur sina välklädda ägg, Baby Boys blev ett år äldre och med sin högfrekventa aktivitet under året så var det säkerligen ett flertal utav dem som blev både två och tre år klokare. En aktivitet som renderade i ett deltagande tillsammans med sina äldre anförare. YB och FB kände bägge att tiden var mogen för att äntligen slå sina påsar ihop och således fick det betydelsen att YB-grabbarna, som skapat en riktigt imponerade sammanhållning, tog det slutliga steget in i vuxenvärlden. Här utlovas en injektion i den tidigare lite trötta organisationsådran. Den enda fraktion av AIK:s kategori C som inte gick vidare med sina liv i år var alltså FB. Utvecklingen inom de egna leden fullkomligt skakade livet ur de gamla originalen, och så gott som samtliga gamla rävar hittade under året hem till de gamla ungdomssynderna igen, och när dessutom det såg riktigt välklätt ut på samlingarna så förstod man att den nya tidens kultur slutligen hittat hem även till AIK. En ny organisation med en förmodligen helt nya syner och sätt att sköta affärerna på anas hos AIK inför den stundande allsvenska säsongen. Generationsväxlingen var inte smärtfri, men det är ju sällan denna verksamhet.

Verksamheten inom AIK under året kanske inte ger en rättvis bild ändå. Vi fick en period att samlas och utan någon större press utifrån så var det ändå välbehövligt. Superettan bjöd på andefattigt motstånd även på scenen och några större värdemätare utsattes inte vår nyfunna konstellation för. Västerås sket i byxan både hemma och under bortamatchen mot BP, dit en mindre AIK-liga tagit sig för att hälsa gurkorna välkomna. Norrköpings påstådda rutiga kepsar valde långrandigt för dagen, Örebro ville slåss med barn så det enda riktiga motståndet kom inte överraskande från grabbar i Göteborg. Bortprioriterade redan innan resan ned så sades GAIS gärningsmän hålla sina siffror nere, ett underligt resonemang under årets enda högriskmatch för övrigt. En dubbeldäckare med tre generationer AIK valde att försöka pocka på IFK Göteborgs fältherrars uppmärksamhet istället, en uppmärksamhet som varit mycket högljudd runt AIK:s påstådda ovilja ända sen millenniets början. Ingen konfrontation mellan ligorna ägde rum och festen flyttade rum, tack vare en kompromisslös polismakt, in på Gamla Ullevis scen. En tillställning som man inte skymtat sen bombarjackornas tid fick nu högsta publicitet av de TV-kameror som var på plats. Läktarvåld som vi lärt känna den från Luton och andra eminenta slagfält spelade nu ut sitt hela register då en handfull GAIS-grabbars naiva provocerande slutligen fick pinsamma konsekvenser för sina bröder. En sällan skådad överkörning utförd av laddade AIK-supportrar spred poesi för de stackars grabbar hemma i sofforna som valt fel tillfälle att stanna hemma.

Åttio- samt nittiotalet verkade vara temat för landets alla grabbar i år, framförallt för de i Stockholm. Ett läktarslagsmål modell större i Göteborg följdes under hösten av ett annat under hockeyallsvenskans andra derby mellan AIK och Hammarbys outtröttliga grabbar. Alla vi som följt Svenska Fotbollförbundets Tävlingsutskott de senaste säsongerna drog garanterat hårt åt andan när bilderna från, i fotbollens fall, Göteborg rullades ut. Ett utskott som visat stort prov på supporterfientlighet, okunskap och framförallt en alldeles för stor vilja att sätta saker ur proportion tidigare. Tvetydigare än förr lämnades ett budskap säsongen 2005 till Sveriges supporteretablissemang i form av ett helt orimligt resonemang, där man straffade supporterlycka högre än supportervåld och där våldet i fråga tyddes vara värre mot ett kravallstaket än mot andra människor. Det är inte utan att man funderar på om TU:s kommitté skrapats fram ur samma troslinning som många av AIK:s tidigare styrelsemedlemmar. Läktarkurr må vara vackert för oss grabbar, men jag skulle nog i framtiden välja att hålla våra sammandrabbningar längre ifrån dess trappsteg. Här finns bara förlorare, framförallt om man utdelat jabbar framför de många kameror som huserar där, men inte minst för våra älskade klubbar. Finns det någonstans polis och förbund kan skada oss och därigenom splittra våra förbundna, så är det alltid genom att slå till hårt där. Visst är det mycket begärt att man ska vara passiv under eldiga situationer, och därigenom visa svaghet gentemot den andra parten under de olika provokationer som man finner under matcher med sådan tydlig karaktär. Adrenalinet är en okontrollerbar liten rush och det är självklart ett ställningstagande upp till var och en, men med vetskapen om åtminstone min klubbs situation och dess blickar som vakar över den, så skulle åtminstone jag tänka om nästa gång en snorunge i Burberrykeps gör wanktecken mot mig.

Pubstormningar var också ett populärt inslag på nittiotalets scen i Sverige. Box som utspelades runt Kvarnen, Östra station, Nestors och Cheers för mig osökt in på Bajen- och Djurgårdsgrabbarnas lilla meningsskiljaktighet efter Bulgarien- Sverige i mars detta år. KGB:s högborg Backstreet fick påhälsning av ett mellanstort gäng med DFG, men utan att finna något större anhang med liktänkande så nöjde man sig med att åsamka en del skada på lokalen för att sedan återvända till sin tidigare pub. Nyheten om attacken fick Bajens alla Duracellbatterier att gå på högvarv och så även deras telefoner. Ett femtiotal Hammarbyligister skrapas imponerande snabbt ihop, och en vedergällning mot DFG tas i kraft senare under kvällen. Även AIK visade i år upp sig på Backstreet, även denna gång utan konfrontation, och med Bajens uppvisade närvaro, under dels en av AIK:s träningsmatcher på Skytteholm tidigare under vintern, men dels också på Djurgårdens möte i Svenska cupen mot Enskede i somras, i bakhuvudet så visar ju trenden helt klart att scenen kokar utav vilja till att träffa på varandra. Något som komiskt nog de olika ligorna i tid och otid beskyller varandra för att ständigt undvika.

Aktiviteten är hög hos samtliga etablerade firmor. Vi är fem nu, då Helsingborg slutligen tog resan upp till huvudstaden (nåja Södertälje) och genomförde det box som hela ligist-Sverige krävt utav dem. Ett box som enligt hörsägen påminde, åtminstone berörande miljön, om ett bättre playstationupplägg. Wisemen, pålitliga och alltid med en klar bild av var sina prioriteringar ligger inför varje säsong. Ofta utan polis i släptåg, och i kombination med KGB så är det här Sveriges bäst organisatoriska liga idag. Frågan ställs inte helt utan avund från AIK- och Djurgårdshåll hur fan ni bär er åt. Polisen har varit på tårna i år, det skall sägas. Inte minst med sin irriterande förmåga att slå sönder ligornas planering med sin eviga närvaro på samlingspunkterna. Det ger i sin tur oss högre krav på våra sätt att sköta saker och ting, i takt med att polis blir skickligare så utvecklas ju även scenen. Diskretion är med andra ord A och O, och frågan är om inte mobiltelefonerna hos många av de aktivaste grabbarna bör stängas av matchdag. Flaskpost någon..?

Åtalen har också ökat i år, men om det handlar om ren desperation över vårt befästande som företeelse, eller om de verkligen visar sig vara så pass korkade som vi hela tiden trott, det får framtiden utvisa. Massanmälningar med tveksamma underlag och i många fall rena felaktigheter bland åtalen luktar åtminstone som en kombination av de tvenne. Huliganlagen som trädde i kraft under året har redan skördat tre offer varav ett av dem är hyfsat svårt att snacka bort eftersom det är till last för ett brott. De andra två som stängts av från AIK:s matcher har dock fått se sig berövade sin livsstil för någonting som inte är polisanmält, alltså inte ens betecknat som ett brott mot den svenska lagen vid tiden då det begicks. För oss i Firman Boys har alltid ofog som avstängningar och heliga krig mot oss supportrar varit något som engagerat och setts som supporterfientlighet. Det har också alla dessa former av egenutnämnda läktarmyndigheter som försökt tala om för oss vad fotbollskultur är, något som detta land inte har haft en tillstymmelse till innan vår verksamhet började byggas. Huliganlagar och någon sorts rosaband-kampanj från en svensk porrtidning har i år också levererats från krafter som kan tyckas vara inoljade utav den snabbast växande sjukdomen i detta land, den politiske korrektheten. Den har iofs i mitt tycke även fört med sig något positivt, nämligen det att man i år även sett engagemang, slagkraft och ett tydligt ställningstagande från fler aktörer på ligistscenen. Både KGB och WM har visat handlingskraft inom deras respektive klubbar, genom att ta kampen för sitt lags heder inför diverse oegentligheter, och även genom att stå upp för sina B- och A-supportrar som under året blivit illa behandlade av diverse förmyndare i gula jackor. FB är ödmjuka inför detta men inser självklart att vi varit vägledande även här.

Aktiviteten bland de fem är alltså som den ska och även om scenen i år verkar ha svämmat över med anspråk från diverse håll så berör det ärligt talat inte de fem nämnvärt. GAIS, Norrköping, Örebro, Värmlandsalliansen, Malmö, Landskrona, Almtuna och Västerås har alla haft chansen att åtminstone visa upp sig i år men samtliga tog den inte. Ett gäng försökte i form av Linköping, som är en hockeyliga och bör ta sina liknande ligor i handen och även i fortsättningen hålla sig till den genren. Ett mindre gäng med DFG visade en lördag i december vad det här i slutet handlar om, förbannat obehaglig verklighet. Glappet är oerhört och personligen tror jag om fem år att det bara finns dessa fem kvar, som alla mer eller mindre har en groende och genuin C-kultur. De andra är precis vad alla dessa turkar i Lacostetrainers och keps är, en förbannad fluga.

En mer tröttsam fluga är också detta evinnerliga snack om ålder på framförallt den yngre scenen. Det är dags att fimpa nu killar. Vill ni vara en del av den här kulturen eller vill ni etablera en annan? Man lär sig ingenting på att bara möta motstånd som är figursydda för ens egen kapacitet. Jag hävdar att ovissheten över vad som väntar en därframme är kicken, den levererar big-time och rusningen i kroppen handlar delvis om rädsla och den finns inom oss allihop, ingenting att skämmas över således. Lägg ned dravlet om babynamn och fraktioner inom fraktioner, det här är inte "The Warriors". På scenen slåss vi för klubbarna i vårt hjärta och där finns allt det ni söker. Det här är tyvärr någonting som även smittar av sig på det övriga engagemanget inom fotbollen tycker jag. C-supportrarna har i regel alltid varit de som kokat mest för klubben och i högsta mån alltid varit de som bidragit till stämningen på läktarna. Det verkar nu för tiden som om det är viktigare att stå bakom något framonanerat namn med sina grabbar och se sval ut i de senaste kepsarna. Att exempelvis förtjäna epitetet AIK-grabb handlar lika mycket om sitt närvarande för klubben som att klä sig i dess namn på stan och hävda att man slåss för den. Vi är en del av något större än bara våra namn, glöm aldrig det.

"En av grabbarna" är inget jag tänkt beröra speciellt mycket i denna krönika. I efterhand kan jag känna och ta åt mig lite av den kritik jag fick att den kändes ofärdig. Visst hade jag kunnat lägga ned ytterligare med arbete på den, men av omständigheter såsom deadline och en viss mättnad över själva innehållet så tog jag ett lite tidigare beslut än vad jag kanske skulle. De flesta verkar ändå ha gillat skiten och jag hoppas att ni läste den med de ögon som jag skrev den, nämligen med en gnutta självdistans och humor. Jag uppskattar även alla former utav sekretess runt min person på framförallt Internet, det hade jag absolut inte förväntat mig och kanske är det ändå den största glädjen så här efteråt. Det gör mig förbannat stolt att tillhöra en kategori av människor som vet betydelsen av respekt, och då menar jag inte den typ av respekt som man får genom att sparka in tänderna på varandra. Tack för det…

År 2006 ser ju onekligen intressant ut. Ett fotbolls-, tillika ligist-VM går av stapeln i ett land som förvaltar en av de största ligistscenerna i världen. Det i en tid när den svenska scenen står bättre rustad än någonsin. En andra generation fotbollsligister har etablerat sig samtidigt som den första fortfarande inte ens i närheten verkar sett slutet på sin karriär. Det rör sig en hel del tuffa svenska grabbar därute i landet och frågan är om det ändå kommer att räcka när den största enskilda mobben i världen står på andra sidan frontlinjen i sommar? Jag siar inte mer, det är framtid. Men håll med mig om att det finns anledning till att sluta leden väl på plats. Gör vi det kan vi garanterat skaka om en ibland lite väl överskattad brittmaskin och hävda vår plats bland de större grabbarna, gör vi det inte så önskar jag er alla representanter för Sverige ett fett lycka till..

Året bjuder också på en allsvensk säsong där alla fem grupperingar verkar stå och studsa på tårna. Ett nytt grepp från förbund och polis testkörs i form av täta omgångar med högriskmatcher i praktiskt taget varje omgång. Två derbyn i veckan är tänkt ska matta aktiviteten bland oroselementen och en stor satsning med den nya lagen som grund ska få C-supportrarna att se sig om efter andra intressen. Vi känner igen snacket, vi vet också hur det kommer att sluta för vi har fört dessa krig så pass länge nu.. Det är mycket möjligt att man lyckas bromsa en viss nyrekrytering till ligorna, för handen på hjärtat, det har ju ramlat in en hel del nya ansikten under en kort tid. Det priset kan vi med lätthet klara av att betala, vi är ju rätt bra på att sortera ut icke välkomna själva, och branschen har ju visat sig vara praktiskt taget hur stryktålig som helst.

Fotbollen kommer enligt media och förbund dö åtskilliga gånger bara under 2006, men om det är fotbollen ni propagerar för, med en styrd, tyst, hjärtlös och oengagerad supporterskara som anser sig privilegierade att få betala hundratusentals kronor för en livsstil de inte får bejaka? En livsstil som garanterat skiljer sig åt för de många olika supporterväsendena, men som alla många gånger värderar högre än sitt eget blod. Är det den fotbollen ni anser er ha rätten till att döma som den enda? Då får den förbannade fotbollen gärna dö för gott, för hos oss som vet skillnaden så lever den i allra högsta grad.

Seven sisters - (AIK)