Ett år går snabbt och man kan väl lugnt påstå att man inte är någon "under-five" längre. Man har lite svårt att röra sig och man har problem med att få tänderna att sitta kvar. Lägg därtill att man lämnat ståplats sen ett par säsonger och blivit bitter och tjurig så är det inte konstigt att man börjar känna sig lite till åren.

Året 2003 var ur många synpunkter mycket likt året 2002. Stockholmsguld och ännu ett praktfiasko av klubben jag älskar så mycket. Enda skillnaden denna säsong är väl att året gått utan några större skandaler och skriverier runt laget. Kanske har man nu fått ladda batterierna och lagt det gamla bakom sig, bara en sådan sak (i skrivande stund) att vi faktiskt har haft en tränare denna säsong, och hör och häpna, killen tränar AIK även den följande. "Nästa år, då jävlar" har ju redan idag blivit ett klassiskt AIK-uttryck, även bland oss själva, ett uttryck jag hoppas begrava för alltid nästa säsong. Utrensning av Richard Moneys ärvda spelare pågår för fullt på Karlberg, samarbetet med Café Opera spetsas ytterligare, Nebo och Norling (kanske) är tillbaka i familjen, ekonomin ser stabil ut, vi spelar på vår arena nästa säsong och detta gör att det känns bättre än på mycket länge. Nästa år, då jävlar!

2003 var också året då det brakade varstans i landet. Året började nästan omgående med den mytomspunna turneringen Nackas Minne, intresset var på topp och grabbarnas abstinens för fotboll hade legat och sjudit i två månader. Bajen och DIF hade samlat ihop två riktigt bra mobbar och även vi hade bra killar på plats. Förutsättningarna för att hedra Nacka med ett riktigt bra upplopp var således ypperliga. Från Hammarby klappades det på magen rejält och man menade att den största moben i Sverige "all-time" satt och halsade Årstabärs och det gick bra att hålla undan. Bajens mål för kvällen var att kliva över DFG en gång för alltid. Antiklimax sa Bull, detta var inte sista gången i år vi skulle vara med om att box uteblir mellan två större grupperingar. Det verkar vara ett synnerligt problem att få till något bra när det handlar om stora nummer. Finns det för många viljor? Är det fel killar vid telefonerna? Behövs telefonerna? Eller är det för stor osäkerhet på materialet? Kanske något av ovanstående, men vi får inte glömma att polisen börjar lära oss vid det här laget, en större samling killar blir ju betydligt enklare att "spota" än en mindre.

Detta försökte sig senare Bajens killar råda bot på, även denna gång mot DFG i höstmötet i Allsvenskan. Man delade helt sonika upp sig på två samlingar, olyckligtvis fastnade den ena gruppen i händerna på lagmakten och nådde således aldrig fram till mötesplatsen där det andra gänget med Bajen blivit totalt överkörda av Djurgårdens överlägsna nummer. Jag tycker tanken är bra, men i detta fall vart utgången förödande. Med facit i hand så tar man en stor risk att dela upp sig och jag hävdar att möter man så pass etablerat motstånd som DFG bör man hålla ihop. Skam den som ger sig Bajen, när ni väl har alla gubbar på plats och organisationen är Gestapo så kommer belöningen. Jag tycker ändå att Bajen har haft ett bra år, man har visat att man inte står och faller med "Tumba" som kanske har varit fallet tidigare år. När t o m andelen stickat har sjunkit, ja då vet man att inget är sig likt på söder längre.

Nackas Minne blev alltså ett majestätiskt fiasko och nästa gång AIK:s prydligaste skulle mötas upp var inte förrän April, nämligen bortapremiär i Sundsvall. Sundsvall ja, knappast någon högriskmatch så stämningen var lite mer uppsluppen och avslappnad. Det skulle bli en helhelg med sova på hotell, fin middag och trevlig nattklubb i en stad där absolut ingen visste vilka vi var, men som helt klart aldrig skulle glömma det när vi väl åkt. Ibland funkar det som det gjorde på det glada åttio- och nittiotalet, här har inte mycket förändrats sen Black Army härjade runtom i Sverige. För varthän du kommer i detta avlånga land så finns det ett påtagligt Stockholmshat. Sundsvall, det är absolut inget undantag, tvärtom! Här satt hatet så djupt i väggarna och inte blev det bättre när 100 man bokat bord (i namnet Mats Andersson) på stadens bästa och populäraste krog, håller välkomsttal som avlutas med ett unisont S... H...! (Komiskt när man skulle sätta dit folk för hets mot folkgrupp när det var 20 % mörkhyade som skanderade!) strör pengar omkring sig och öppet visar att ikväll äger vi er jävla by. Det skall sägas med en gång - Sundsvall tog inget skit. Kanske var det det som hände, lokalbefolkningen blev förbannade och började slå folk på toaletterna och i garderoben, småbox utbröt över hela stället och eftersom vi var det självklart större och bättre organiserade gänget så utmynnade allt till en slakt på denna befolkning. Ingen som helst firmauppgörelse, nej visst, men en ganska vanlig företeelse i samband med Stockholmslagens bortamatcher i Allsvenskan.

Anledningen till att jag behandlar ärendet här är pga att kritik fördes fram från framför allt våra antagonister till oss i Firman Boys. "Nu har Firman tappat ansiktet totalt, veva mot bönder i Sundsvall - pinsamt!" Seven sisters säger - Kålsupare! DFG har hamnat i liknande upplopp i Halmstad i år, Bajen har stökat i Borås och vem glömmer inte WM:s Stockholmsresor där man hävdade att ikväll kliver vi över allt utom turister. Bjuds det upp till dans så dansar vi - Är det inte så? Som sagt, Sundsvall klev inte undan, och som en av oss sa i bilen hem: "Så mycket psykfall på ett och samma ställe, de har fan firmapotential häruppe". Ses på Oscars 2004...

Boxen denna säsong har väl varit i kvantitet med föregående säsong, men enligt mig har endast ett hållit högsta kvalitet. AIK-Djurgården våren 2003 hör till de stunder som jag kommer minnas med blandade känslor. Redan ett par veckor innan matchdag var vi förvarnade. DFG kommer kliva in i Solna och ta sig friheter, detta med en mob modell large. Man skulle sitta i Hallonbergen för att senare ta sig mot Solna i samlad trupp. Vi bestämde oss för att ge Djurgården ett varmt välkomnade, laddningen hade varit total i ett antal veckor, antagligen från båda läger. Vi samlades på Dick Turpin och här fanns praktiskt taget allt vi kunde skrapa ihop i kvalitet och det vill inte säga lite. Gamla rävar från åttiotalet stod och hoppade av adrenalin och alla var vi där för att hålla våra domäner. Hur många vi var kan jag inte uttala mig om, nummer är för Djurgården brukar jag säga. Vi hade våra killar längs Råsundavägen och helt klart var att DIF skulle gå från Näckrosen och nedåt. Det tog tid, folk var frustrerade och började gapa något om matchen. De tystades av att en av våra spottare kommer nedjoggandes vid fontänen gastande: "-De kommer nu!" Folk har stått och studsat utanför Turpin i en kvart och har endast haft detta i tankarna den senaste veckan, nu skulle det ske. "De kommer nu!" Det var startskottet för ett massivt vrål från AIK-moben, alla taggade upp varandra till max och antalet "Håll ihop nu" var oräkneliga. Vi var redo och började springa nedför stråket för att genskjuta DIF nere vid parken. Något splittrade är vi nere och där står DFG redan och väntar. De är dock inte ensamma, en massiv polisstyrka med dragna batonger verkar vara de som är mest på tårna den här kvällen. Polisen får rejäla problem att hålla isär mobarna när de slår ihop i mitten av parken och det vevas från alla håll och allt böljar från höger till vänster en 10-12 ggr, märk väl det böljar i sidled. Inte framåt och inte bakåt, ingen kliver undan idag och det är två väldigt jämnbördiga danspartners för kvällen. Till slut vänder DIF upp i trappan och tar full sats mot Dick Turpin. På marken ligger rester av svensk kategori C-elit från båda sidor med skador som i huvudsak har orsakats av polisbatonger. Vi vänder upp tillbaka mot stråket och DFG har forcerat sig fram mot fontänen, där tar det fart igen och platsen liknar en krigszon. Jag har tagit mig fram till den yttersta krigslinjen och fullt övertygad om att grabbarna är precis bakom mig så stegar jag mig fram ytterligare några steg, plötsligt blir allt bara svart och när jag vaknar upp är allt över. Mina grabbar står och torkar mitt ansikte rent från blod, ironiskt nog med en cardigan av märket Burberry. Det visar sig senare att polisen klivit in strax bakom mig och åtta AIK-killar till så vi har blivit instängda med hela DIF-ligan, jag får en tjuvsmäll snett bakifrån och åker i backen. Inte min dag måste erkännas, men faktum är att när DIF står som motståndare så är det en helt annan laddning. Folk hatar varandra till den grad att jag undrat många gånger om man inte vill döda varandra på riktigt. Snart 115 år av rivalitet och det blir bara värre...

Detta jättebox föranleddes alltså av att DIF fick komma till Solna ännu en gång, ni börjar ju hitta riktigt bra nu. Här har hårda ord riktats till FB under hela året. Ett uttryck som min kära vän Dan the man myntade var "Solnabärs" och det har ju flitigt använts för att påvisa vår ovilja att lämna Solna. Just detta derby fanns ingen som helst anledning att lämna Solna då Djurgården bjudit på fest just där. Men vi har spenderat mycket tid i Solna i år och det finns en hel del aspekter på detta. Bajen-syndromet. Jag har tidigare varit mycket kritisk till Bajen och deras lokalförankringsgoja, kanske till stor del av att jag inte fattat vad de snackar om. I år har vi själva börjar skörda frukt av något som vi byggt upp under flera år, jag tror folk börjat identifierat sig med Solna och vi har en hel del folk som är gamla i gamet som sitter där. Det är min generation som finns där och i och med klivet från Norra till Östra så känns det som den gamla AIK andan har börjat hitta tillbaka efter år av famlande i mörker. Det känns helt enkelt som om vi har börjat svetsa samman oss igen och det kommer bli bättre och bättre.

Av de ursprungliga FB-grabbarna från början av nittiotalet så har idag ca 85 % familjer och väldigt stabila livsförhållanden. Som många vet var FB ingen firma i den bemärkelse som idag råder. Vi har varit ett kompisgäng med AIK sympatier som stått upp för varann i vått och torrt genom åren. Under åren blev vi fler men som i de flesta brödraskap är nyrekrytering ingenting man tar speciellt fasta på. Vi är vi och vem fan är du-mentaliteten har varit högst påtaglig bland oss. Nu har vi blivit äldre, vi är fortfarande Firman Boys men för ett par år sedan kom verkligheten ikapp oss. Under denna tid vi skaffat oss knoddar, radhus och kabel-TV så har folks engagemang bytt skepnad. Fotbollen och AIK har alltid varit viktigast men vi har ju varit stökiga jävlar så kurr har alltid setts som det som förenat oss mest. För en del vart således Firman det viktigaste och för en stor del vart familjen det vilket är ganska självklart. Men vad som skedde var att socialt vidgades gapet mellan dessa två grupper. Man umgicks inte lika flitigt, prioriteringarna var inte desamma och många ansåg att det helt enkelt inte var värt priset att aktivt engagera sig i FB. Detta i en tid som polisen varit synnerligen aktiva när det gällde Firman Boys. Nyrekryteringen var alltså undermålig och vi hade i vår strävan att slå folk på käften eliminerat samtliga likatänkande grupper på Norra. Detta började så sakteliga att uppenbara sig för oss då vi hade fått problem med att få folk till samlingarna. Många ville helt enkelt sitta i Solna och hade inställningen att "smäller det väl där så kör jag till 110 %". Ett flertal av dessa personer var viktiga kuggar för oss, personer som alltid stod i täten men även personer som fick folk att stå kvar när det väl satte fart. Ett flertal nya sköna killar hade förvisso kommit in och de undrade förmodligen vad som var på väg att hända med Firman. Dessa killar har fått ta ett stort lass under dessa år och är idag ryggraden bland AIK:s grabbar.

Sommaren 2001 ringer en kille och vill träffa oss över ett par citybärs på gamla Hirschenkeller. Vi accepterar och när vi dyker upp sitter två killar vid ett av borden på uteserveringen, de är betydligt yngre och ser märkbart nervösa ut. Deras ärende är glasklart! -"Vi vill slåss för AIK, men vi vill inte trampa Firman på tårna". Detta är första gången vi träffar blivande Young Boys. Med våran tillåtelse ville alltså AIK:s yngre kliva in på scenen, detta utan att göra några som helst anspråk på att göra det i Firmans namn eller heller konkurrera med oss. Grabbarna förklarade att utvecklingen inom YB redan varit i gång, de var 30 man och nu var tiden mogen att agera. Vi tyckte killarna gjorde ett seriöst intryck och det märktes att de hade gått och samlat på detta länge. Så förblindade av våran egen situation hade vi aldrig märkt vad som hände bakom Norras kulisser. Då vår rekrytering hade varit lika med noll hade alltså folk tröttnat och börjar organisera sig på egen hand. Vi uppmanade grabbarna att fortsätta träffa varandra kontinuerligt, svetsa samman leden genom att boxas tillsammans på helger och med DIF:s och Bajens dito som alla hade liknande grupperingar under process. Allt detta var för att stärka identiteten inom YB, då en direkt befordran till Firman aldrig var aktuell. Något snopna lämnade vi då Regeringsgatan denna eftermiddag men med en behaglig känsla av tillförsikt och en stor (nästan barnslig) iver över vad framtiden hade i sitt sköte för AIK:s finest. Denna eftermiddag hade återväxten visat sitt ansikte och Firman var redo att ta nästa steg över den svåra generationsväxling som pågick.

YB har tydligt visat framfötterna sedan denna sommar och har redan etablerat sig bland ligorna. Man har skakat om DIF:s yngre vid Gärdet, visat sig med blandade resultat på Söder och man har framförallt deltagit mangrant på samtliga av AIK:s samlingar under 2002/03. Kan bara gruppen få fram naturliga ledare som synkroniserar killarna så blir YB de som försvarar färgerna i framtiden. För det är ju så det kommer att bli, kanske är kritiken befogad ute i landet, vi kanske börjar bli till åren, visst kan vi ha blivit bekväma sen YB klev in i bilden. Faktum är att Firman kliver när det behagar oss, den spänningen kan vi inte vara utan. Vi kanske t o m är så in i helvete sugna på box att vi tar oss ända ner till Göteborg, vem vet? Det enda jag vet är att gör vi det så går det bra att hålla undan. Ni kan aldrig räkna ut oss, då begår ni ert största misstag. DIF och Bajen, där ligger våra prioriteringar, det har det alltid gjort. Vi klev med bravur mot DIF i Solna, vi hade den bästa mob på åratal (liten klapp på magen) mot densamma i cupkvarten på Stadion. Här är jag övertygad om att det hade inte spelat någon som helst roll hur många ni var DIF, ni hade åkt. Spekulationer? Javisst, men jag har varit med så pass länge att jag kan säga att vi hade våra bästa boxare på fötter denna kväll, fötter som inte hade backat för skjutvapen. Synd bara på så rara ärter... När jag ändå är inne på cupkvarten så märktes det verkligen hur bra denna match var för FB. Vi har spelat hemmaderbyn i Solna sen jag kan minnas, även det är skäl till att vi blivit mer förankrade i Solna. Fördel på planen har vi haft, men otroligt segt och vanebildande för laddningen. Det är ändå något speciellt med att ta sig till fiendeland vare sig det är Vallhallavägen eller Söder. Här är det primära att man håller ihop ända in på läktaren, här blir verkligen samlingen vital. Tyvärr verkar det inte bättre än att vi får vänta länge, länge till nästa gång, andelen Solnatattare ökar ju som bekant nästa säsong. Välkommen apjävlar!

Wisemen...Hur är det fatt egentligen? Gav er en hel del kredit i förra årets krönika, det tyckte jag ni förtjänat, ni är en frisk fläkt på Sverigescenen även 2003. Men varför denna hybris, ni framställer er som en liga som funnits för alltid och att alla bra box som äger rum bär erat signum. I Stockholm har vi pysslat med fotbollsvåld sen den tiden då ni fortfarande satt och heilade hemma hos Ulf Ekberg. Jag förstår att ni känner er blåsta på konfekten, jag förstår att ni sliter ert hår i desperation över att ni inte får finbesök. När ni nu äntligen har samlat ihop alla dörrisar, gympolare och övriga psykfall, då dyker inte Stockholm upp. Vi måste helt enkelt vara skiträdda... Det kan inte vara så att Stockholm har varit på besök hela åttio- och nittiotalet och pissat på hela er stad, men nu har tröttnat på att åka 110 mil för att bli trakasserade av Göteborgspolisen som har tillämpat massarresteringar vid samtliga tillfällen. Kan det vara så att man nu för tiden, av samma polisväsende, riskerar att bli gripen och dömd för misshandel bara genom att vara en känd kategori C och befinna sig i stan? Hur sugen bli man? Eller kan det vara så att vi skiter i er, att vi lägger vårt krut på varandra. Här uppe erhåller ni fortfarande en skrämmande låg prio. Det kanske är det som retar er så, att vi hatar varandra mer än er. Kan det vara så att ni inte ens klarar av att vara störst i Göteborg längre? Faktum är väl att ni inte bestämmer särskilt mycket i blå-vita kretsar heller? Kan det vara så att den lilla respekt vi hade för er försvann i Högalid när ni bröt mot den heligaste av alla kodex inom branschen? Kan det slutligen vara så att vi skrattar åt er här uppe när ni låter komplexet lysa så starkt som det gör på Tifoledarens skitsida? Kom igen grabbar, hur kan ni låta den skiten som står där representera er? Hata oss bäst fan ni vill, men gör det med stil, och ja just det, klass. Tycker fortfarande att ni visar vägen för resten av Sverige, men begär inte att Stockholm ska dra ihop sina derbymobbar för att möta upp er en tisdagseftermiddag på Heden. Vi har fullt upp med att tillrättavisa varandra här i huvudstaden.

Firmakulturen breder ut sig i Sverige och helt klart fascinerar den en hel del människor som inte deltar ute på scenen. Vi har haft 3600 registreringar på forumet och inte fler än 300 av dessa är grabbar, det är jag övertygad om. Antal besök på sidan vittnar om intresset, nästan 180 000 besökare under september. Men folk gillar kulturen, folk gillar det vi gör och folk använder våra rekommenderade rakvatten och folk fullkomligen frossar i vilket resmål som är mest casual under ferien. Personligen tycker jag att det är skrämmande, det drar till sig uppmärksamhet och det mår inte scenen bra av. Rykten om att Mr. Macintyre bott på hotell i stan med notan betald av TV3 gör att jag inte riktigt kan slappna av. Är väl mediadrevet igång så höjs snart rösterna på agerande från polisen och då kommer Göteborgs åklagarmyndighets trakasserier på firmafolk te sig som p-böter. Denna utveckling är inte bra även om jag ser dubbelmoralen i det hela genom att skriva denna gästkrönika.

Att det firmarelaterade våldet är på frammarsch är således ett faktum och i min förra krönika ställde jag mig frågan om den snabba utvecklingen skulle utmynna i en Sverigemob. Att detta var ett känsligt område kan jag lugnt konstatera. Reaktionerna är glasklara från landets alla grabbar, detta scenario blir aldrig realitet så länge FB, DFG, Bajen och WM finns i nuvarande form. Scenen är alltför infekterad och folk kommer inte för stunden att glömma endast för att det är Zlatan och Kim som står för fiolerna. Men faktum kvarstår, Sverige har kvalificerat sig för EM i Portugal och är toppseedade i lottningen. Efter det kommer ett kval och förhoppningsvis ett slutspel i Tyskland år 2006. I Tyskland kommer det att braka å det grövsta, hur ser scenen ut 2006? Kommer folk ha glömt då? Eller är det värre? Tiden får utvisa men spontant kan jag nog säga att många av oss kommer vara på plats men det får nog ske i form av privatpersoner och inte som medlemmar ur någon konkurrerande firma, upp till var och en alltså.

Vapendebatten har inte varit lika hätsk i år, mycket beroende på att detta skötts exemplariskt från samtliga håll, utom polisen förstås, mycket positivt!

Seven sisters önskar en trevlig fortsättning på året och om vi ses eller ej nästa säsong kan endast gudarna svara på. Förmodligen sitter man fastlimmad vid en kall Solnabärs med en galge i röven, men kliar det det minsta i nävarna så kanske t o m bowlarna från Götet får äran att bli överkörda. Tandskydd i...

Seven sisters - (AIK)