Nu har vi avhandlat ännu ett år på Sverigescenen och som en av aktörerna är det en del som jag har reflekterat över.

Mycket har hänt under de senaste åren men framförallt har året 2002 varit ett ovanligt händelserikt år. Man kan se en klar utveckling av firmakulturen i såväl Stockholm som i övriga delar av landet. Framförallt känns det som om firmorna börjar hitta sin roll i Fotbollssverige. Bilden av firmorna har ju undantagslöst handlat om våldet i och runtom fotbollen men man har även pekats ut som en maktfaktor i klubbarna. Firmornas roll gentemot klubbarna har ju diskuterats flitigt i media och framförallt har man pratat om att det förekommer s k kvartssamtal. Dessa samtal har ju faktiskt inte enbart handlat om att delge klubben våra tankar och värderingar. Det är även ett sätt att få förstahandsinfo från de som verkligen sitter inne på den.

Situationen som AIK befann sig i var krisartad och klubbens supportrar kände stor frustration över situationen. Man kan, som vissa, sitta och spekulera vad som pågår i klubben på ett josh-forum eller så kan man visa lite handlingskraft och ta kontakt. Vi hade en hel del konkreta frågor som endast klubbens representanter kunde svara på. Detta är långtifrån ett nytt grepp, så funkar det i resten av fotbollsvärlden. En viss makt måste alltid finnas kvar hos de som utgör hjärta och märg i en klubb, nämligen supportrarna.

Våldet är ju en väsentlig del i vår livsstil men för oss som varit med i gamet ett tag nu handlar det om så mycket mer. Vad sägs om en nostalgitripp?

Under senare delen av 80-talet, samt hela 90-talet, kom vi att träffa de grabbar som skulle utvecklas till att senare bli de organiserade och tajta grupp med supportrar. Här formades ett sätt att leva med fotbollen. Hit hittade de likatänkande och de bildade en elit bland supportrar med samma förhållning till klubben. Utgångspunkten är ju alltid klubbtillhörigheten - det är ju det mest vitala man kan peka på som skiljer oss därute. Det är grundstenen i alla former av supporterorganisationer. Där har vi alla börjat som supportrar.

I slutet på 80-talet, enligt mig, började starten för de två äldsta fotbollsfirmorna i landet, Firman Boys och DFG. Vid denna tidpunkt fanns redan en pågående utveckling av fotbollsrelaterat våld, i Black Army, i Blue Saints och för all del även i Bajen Fans. Kravaller och slagsmål hade pågått i ganska många år nu, men en ny generation grabbar klev nu in i leken. Då var våldet tämligen oorganiserat, och det rådde någon sorts vilda västern-mentalitet där både klubbar och ordningsmakt stod handlingsförlamade. Vem kommer inte ihåg dessa tillfällen, när vandalisering och misshandel tog plats inför öppna ridåer och en hel stad kunde belägras med heilande och dyngraka ligister som gick bärsärk och det bästa av allt - kom undan med det.

Med åren blev det värre, och uppslutningarna till kravallerna var enorm.

Sverige fick Europamästerskapen 1992 och kraven på säkerhet runt arenorna var massiva på fotbollsförbundet samt hos polisen. Polisen började mobilisera, supporterpoliser anställdes och massarresteringarna avlöste varandra under en kort tid. Inte mindre än 17 supportrar ställdes inför rätta för någon form av fotbollsrelaterat brott under 1992. I takt med att folk började straffas för sitt deltagande i kravallerna, började även klubbarna att stänga av stökiga supportrar till höger och vänster. Detta gjorde att det ställdes helt andra krav på fotbollsligisterna. Många blev skrämda av polisens punktmarkering och klubbarnas sanktioner mot fansen.

Här kom ett vägskäl för många, en del kände ett större engagemang för fotbollen i sig, och valde att kliva av. Men för en väsentligt större del var nu myten om Stockholmssupportrarnas våldsamma supporterkultur redan en livsstil.

Våldet upphörde inte genom polisens upptrappning, utan ligisterna hittade nya vägar och blev med tiden smartare och mer disciplinerade. Ett märkbart steg blev att göra sig av med färgerna. Risken med polisens massarresteringar innebar att det var lättare att åka dit om man inte skiljde sig från mängden. Nu var det även lättare att slippa övervakningen från de civila grupper som opererade. Detta blev också av betydelse då en egen identitet som grupp började ta form. Man började även organisera sina egna resor och ett alltmer tydligare avstånd till de egna supporterklubbarna togs. Detta blev ju även en motsatt effekt för t ex Black Army som blev mer rumsrena, när ligisterna valde att gå i egen regi. Kontakten med AIK återupptogs efter ett par år av ovilja att samarbeta.

Firmorna var nu ett faktum, och blev en del av den stora massan på läktaren. Här fanns nu kärnan som hade svetsats samman genom åratal av stökigheter. Man hade stått upp för varandra på box, på resor, i domstolar och genom klubbens avstängningar. Visst hade man umgåtts en hel del redan tidigare, men det hade mest handlat om matchdagar. Grabbarna kom från i stort sett alla delar av Sthlm, så vanligtvis hade man umgåtts i sina egna kvarter när det inte var fotboll. Detta ändrades och nu började man ses mer intensivt, och spenderade kvällar och helger tillsammans i framförallt city, och drabbningar med de andra klubbarnas likasinnade tog allt oftare plats. Våldet flyttades från arenorna till i princip var som helst i stan. Efter ett tag började man känna igen sina antagonister på andra sidan, och hade folk omkring deras favoritställen för diverse rapporteringar.

Klädstilen hade också förändrats, borta var som sagt färgerna (med reservation för den obligatoriska pin-knappen) och hos DIF-grabbarna blev det populärt med alla sorters UMBRO-attiraljer, svarta adidasskor, stora ringar i öronen samt den oförargliga snedbenan. Vi AIK-grabbar tog lång tid på oss att släppa våra kära bomberjackor med tillhörande grå championluva, svarta reeboks och självklart ett par blåjeans, gärna ett par Levis 502. Bajen, som inte kunde stava till stil ens på den här tiden, var svårare att känna igen på håll, men hamnade man i box med en snubbe i en sliten stickad tröja, så kunde man ge sig fan på att han var Bajen hela dan...

Medelåldrarna i firmorna hade väl letat sig upp på en 23-25 år, och nu stod utvecklingen tämligen still i ett par år. Verksamheten fortsatte förvisso med sköna drabbningar från och till. AIK spelade Champions league och hade mycket framgångar, medan lillebröderna mest åkte jo-jo mellan divisionerna.

Här kom en viktig epok i åtminstone FB:s historia.

I och med framgångarna för klubben, så föddes en helt ny supportergrupp med en helt annan mentalitet fram. FB hade under åren varit Norra trogna och sympatierna för vårat arbete hade under dessa år funnits kvar, dels hos Black Army, men också hos den mer allmänne AIK-supportern. Man kunde nu se folk i massor dyka upp på Norra, folk helt utan vare sig kunskap, erfarenhet eller respekt för det som har varit grundläggande för alla oss som är uppväxta där, nämligen AIK, Black Army och dess historia och dess värderingar. Norra började likna en ungdomsgård med festivalfylla, där någon sorts jävla myspysstämning började infinna sig. Om dessa personer ens sjöng en ramsa så var det en Bajen-ramsa i grunden. Alla skulle älska och inte hata och i ren nonchalans så stod folk och köpte detta. Priset för detta vet vi idag, då vi har en klack som inte är värd namnet eller platsen de står på. FB och nästan uteslutande alla gamla rävar kände ingen samhörighet med detta och bytte läktare.

Under denna nysupportersepok, och nu pratar vi nästan nutid, började det röra på sig i ligistleden.

Mobiltelefonen gjorde sin entré på scenen. Denna sorts kommunikation hade använts högfrekvent av firmorna ute i Europa, där det hade börjat smälla på allvar igen. Känslan av detta nya sätt att ta kontakt med varandra var att nu skulle inga box utebli, och den största fördelen var väl ändå att all inblandning av polis kunde undvikas.

Bra så, men på senare tid har boxen uteblivit, just på grund av denna kontakt. Det är en tendens som uppenbarat sig vid flera tillfällen i år, det har inte brakat när det skall därför att personer kör nåt jävla strategispel där en otalig massa ursäkter och skitsnack har levererats i år. Ge fan i att svara eller ringa och styra upp box om ni inte anser er ha kvaliteten eller numren för att köra, då vet vi att ni inte har en bra dag, fine. Det händer väl alla ligor då och då, men att hålla på att styra upp någonting där man redan vet att man inte dyker upp kommer att bli döden för vår verksamhet. Skärpning! Här är ju överraskningsmomentet att föredra, då man slipper folk som droppar av och att folk slöar till för att allt rinner ut i sanden. Det finns inget värre för laddningen än när det skall dras ut på tiden i något jävla rävspel.

Till något positivt. På en del håll i landet har det börjat röra på sig, de yngre förmågorna har sneglat länge nog på oss och har börjat anamma sig vår livsstil och börjat inse vilka sköna killar vi trots allt är.

Det har under året bildats fraktioner av yngre som nu radar upp sig för diverse provanställningar och en del av dem har varit i hetluften ett antal ggr i år. YB har varit i farten i samtliga av AIK:s drabbningar i år och har visat framfötterna rejält. Alla underfraktioner till DFG (alla ända ner till DIF:s ännu inte födda grabbar) har i år klivit fram. Göteborgs, Helsingborgs samt GAIS yngre har alla deltagit med blandade resultat, och Bajens killar har visat att de vill vara med och dansa i framtiden.

Glädjande killar, mitt råd till er blir dock att glömma ett inträde i de äldre, mer etablerade firmorna. Detta handlar inte om hierarki, utan det är mer en fråga om ålder. Jag tror att jag talar för samtliga äldre, när jag säger att vi alltid kommer vara ett stöd för er och på matchdagar så står vi samman. Det är viktigt att ni nu fortsätter på den inslagna vägen och går igenom er egen utveckling. Det kommer att göra er sammansvetsade, genom att bilda era egna erfarenheter utifrån hur ni väljer att vara aktörer på scenen, precis som vi en gång gjorde. Viljan verkar finnas och ni har alla förutsättningar att bilda bra ligor och föra traditionerna vidare. Det blir intressant att följa er under 2003.

Firmorna har alltså blivit fler, och fraktionerna underifrån jobbar enträget vidare. Med denna utveckling har vi också i år hört röster från andra delar av landet som antyder att det kan vara något på gång.

De tre Sthlms-firmorna i all ära, men de som har visat vägen för övriga grabbar i landet, måste väl vara grabbarna i Wisemen från Göteborg. Med en medelålder som ligger snäppet högre än övriga firmor, är de "goa" gubbarna hyfsat färska på scenen, åtminstone som organisation. Ryktena säger att killarna till slut tröttnade på att Sthlms-klubbarna kom ner och pissade på deras stad ett par ggr varje säsong, kan inte klandra dem för det. Sent omsider tog de tag i saken och organiserade sig och sen de fimpade sina kamrater från Headhunters så har det ju faktiskt utmynnat i något bra. Med WM har man även kunnat räkna med bra box även utanför tullarna, de har även med ett par bra resor visat att de blir att räkna med. Under förutsättning att pågående rättegångar inte grusar killarnas framtidsplaner, det kan slita sönder den bästa av gemenskaper. Vore trevligt för Göteborg-scenen om GAIS kunde ta stegen upp, så att killarna inte rostar mellan resorna.

Malmö, Helsingborg (Nej, ni räknas fortfarande inte), Västerås, Örebro samt några av Köpingstäderna har annonserat om bra aktivitet till nästa år. Lägg därtill två danska ligor som med lätthet kan ta sig över sundet för en dans, så ser ju nästa år högintressant ut. Välkomna grabbar! Detta bör öka bortaföljet hos samtliga parter nästa år.

Att England ligger de flesta av oss nära hjärtat är väl ingen hemlighet. De har varit föredömen på en mängd områden gällande fotbollskultur, framförallt har de lett utvecklingen av firmorna och dess sammansättning och organisation en lång tid nu.

För oss som flitigt rest runt charter-Europa under åren har väl inte stil och klass varit förenligt med engelsmän precis, men där har det skett en förändring med råge. Casual-kulturen har funnits ett tag nu och nu börjar den även få fotfäste i Sverige. Det är här för att stanna, helt klart och jag är väl ingen närmare expert på ämnet, men jag gillar kulturen och ser grabbarna propra ut när det boxas så främjar det bara helheten samtidigt som allmänhetens bild på en fotbollsligist får sig ytterligare en törn. Låt det bara inte bli någon överdrift, skillnaden mellan att vara medveten och bög är hårfin i mångas ögon. Ingen blir en bättre fighter med en Stone Island-badge på armen.

När jag ändå tagit upp grabbarna från England för jag mig osökt vidare till ett ämne som diskuterats, och som kommer vara på tapeten ytterligare - En Sverige-mob...!

Personligen kittlar tanken att få mäta krafterna med övriga Europa, närmast då galningarna från Polen som dyker upp i Sthlm i sommar. Däremot är jag tveksam till att tidpunkten är den rätta, eller kanske det är det den är? Vi har ett VM i Tyskland om tre år, och det vore bra att ha en organisation klar till dess. Scenen är lite infekterad för tillfället och det kan bli svårt att få killarna att vara fokuserade. Risken för ett internbox föreligger alltid, men kan engelsmän vara så pass professionella under matchdag så kan väl vi. En förutsättning för detta scenario är om vi i fortsättningen kunde se ett slut på detta envisa snack med polisen fram och tillbaka, det vinner ingen på, vi är alla inne på samma villkor och det vi gör det gör vi för att vi vill, det vore bra att hålla lagen ovetande i fortsättningen.

En annan sak som har förekommit lite för ofta i år är vapen.

Är det överenskommet vapenfritt, så måste detta accepteras från alla håll. Jag inser att när förtroendet för ens egna nummer inte är på topp, så "toolar" folk upp sig. Kan man då göra som i t ex England och låta den ligan som är mindre till antalet bestämma om det skall köras, eller funkar det inte här. Att beväpna sig innan ett box är, enligt mig, ett tecken på att man inte vill ha konfrontation överhuvudtaget. Nio ggr av tio så backar folk när de möter vapen, och det vet alla om, och de som inte flyr riskerar helt klart att gå en sorglig väg till mötes. Klart är att utgången skulle bli annorlunda i vapenfria box, som jag ser det tar vi (framförallt vi äldre) redan en stor risk att dyka upp på boxen, skall vi riskera att dö också? Vi har alla använt vapen under åren, och detta är också ett allvarligt hot mot verksamheten, grabbar. Låt oss uppleva fler härliga, vapenfria möten under 2003.

Det är kanske på tiden att vi rannsakar oss själva, känner man sig underlägsen redan från början är det kanske dags att ställa av skorna? Men jag är inte naiv, självklart kommer vapen alltid att finnas där. Men med en ny generation "hools" på ingång är det dags att byta inställning i vapenfrågan.

Framtiden ser inspirerande ut - in och träna med er nu så ni är uppe på fötterna nästa gång vi råkas. FB ligger som vanligt i hårdträning och kan garantera ett par extra kilon i vantarna för det kommande året.

Seven sisters - (AIK)