2007-06-28

NATIONELL POLISTAKTIK

Insats Mot Folkmassa

att lägesnivåer införs som ett instrument för såväl taktik som konflikhantering

att begreppet "Situationsanpassad konfliktlösning - vi låter oss inte provoceras" blir ett grundläggande ledord för svensk polis

att uppdragstaktik ska införas vid alla polismyndigheter

att förberedelse - genomförande och avvecklingsfas införs som ett begrepp inom svensk po-lis

att två häften om mental förberedelse tas fram, varav ett häfte avses för chefer och ett för övriga polismän

att privata mobiltelefoner inte ska få användas under kommenderingar

att en organisation för intern och extern service inrättas, dit anhöriga kan ringa dygnet runt för att få information

att särskilt lämpliga polismän skall utses för att föra dialog mellan polisen och arrangörer

att polisen deltar i en dialog utan att ge avkall på polisens grundläggande roll i rättskedjan

att dialoggruppens roll klargörs inom och utanför polisorganisationen

att FORUM verkar för införande av ett nationell koncept med civila gripandegrupper inne-hållande bl. a. metoder, utbildning och utrustning

att FORUM verkar för beredning av ett nationellt koncept för dokumentation, frihetsberövande och utredningar.

att i princip all polispersonal i yttre tjänst skall tilldelas en personlig kroppsskyddsutrusning enligt ett nationellt baspaket

att polismän i nivå 2 och 3 IMF skall tilldelas IMF-utrustning enligt RPS upphandling.

att en nationell pedagogisk grundsyn införs som utgår från att inspirera individen att vilja och få utvecklas

att grundsynen skapar möjlighet till reflektioner över hur individen agerar i förhållande till etik och moral

att begreppet instruktör ändras till handledare

att begreppet mental träning skall sättas in i ett större sammanhang där mental träning är en del. Andra exempel är stresshantering, miljöträning och mental förberedelse

att definitionen PHBT (polisiär handlingsberedskaps träning) återinförs som ett samlingsnamn för mental träning, mental förberedelse, stress och press

att man betraktar mental träning ur tidsperspektivet kort och lång sikt

ett mobilt insatskoncept införs fullt ut enligt dansk modell, vilket innebär:
att polismännens säkerhet sätts i fokus
att säkerheten för tredje person och motparten ökar,
att polisens flexibilitet och mobilitet ökar - i och utanför fordonen,
att möjligheten för snabba gripanden av enskilda gärningsmän ökar,
att det mobila konceptet endast skall beröra polismän i nivå 2 och 3 IMF och skall ses som en nationell resurs,
att snabbt kunna föra gripna från platsen - helst inom 5 minuter,
att FORUM bereder uttag av en nationell kurschefs och handledarpool, som utbildas av danska instruktörer,
att de nationella kurscheferna och handledarna sedan utbildar polismän i nivå 2 och 3 i det mobila konceptet,
att fasta chaufförer till de tunga fordonen utbildas, vilka måste ges möjlighet till kontinu-erlig utbildning och övning då körteknik är en avgörande del i det mobila konceptet,
att logistikfordon inköpes och utformas efter behovet,
att lättsäkrade och i övrigt lämpliga fordon för civilt gripande inköps,

att vid införandet av ett mobilt koncept tjänstehundens medverkan kommer att begränsas varför uppgifterna då bör fokuseras på objektbevakning och bevakning av frihetsberövade personer.

att vid införande av det mobila konceptet polisrytteriet förlorar sin traditionella roll vid ingri-pande mot folkmassa.

att svensk polis får möjlighet att använda tårgas utomhus

att FORUM får uppdraget att bereda förutsättningarna för användning av tårgas utomhus

att svensk polis skall prioritera införandet av det mobila konceptet, vilket innebär att det inte finns behov av vattenkanoner.

att i normalfallet endast den vita batongen skall användas vid ingripande mot folkmassa

att RPS ser över behovet av en ny IMF batong

1......BAKGRUND
2......DISPOSITION
3......TAKTIK
3.1....Allmänt
3.2....Taktiska grundprinciper
3.3....Lägesnivåer
3.4....Situationsanpassad konfliktlösning
3.5....Särskild polistaktik/psykotaktik
3.6....Fysisk och psykisk flyktväg
3.7....Provokation
3.8....Uppdragstaktik
3.9....Insatsens faser
3.9.1..Föreberedelsefasen
3.9.2..Genomförandefasen
3.9.3..Avvecklingsfasen
3.10...Taktik vid IMF-situationer
3.10.1.Strategiska inriktningar
3.10.2.Taktiska insatsalternativ
3.10.3.Sektorsindelning
3.10.4.Frihetsberövande
3.10.5.Radiosamband
3.11...Insatspersonal
3.11.1.Allmänt
3.11.2.Operativ ledning
3.11.3.Personal vid IMF-insatser
3.11.4.Dialog och kontaktgrupp
3.11.5.Kriminalpolisverksamhet
3.12...Kroppsskyddsutrustning
3.13...Utbildning
3.13.1.Allmänt
3.14...Mental träning
4.1....Allmänt
4.2....Det danska mobila konceptet
4.3....Utbildning i ett mobilt koncept
4.4....Investeringar i fordon
4.4.1..Lättsäkrade fordon
4.4.2..Tunga fordon
4.4.3..Fordon för civilt gripande
4.4.4..Polishundverksamhet
4.4.5..Polisrytteri
4.4.6..Tårgas
4.4.7..Vattenkanoner
4.4.8..Batonganvändning vid IMF-situationer
5......SLUTORD

Utgångspunkten för arbetet har varit det som tidigare redovisats i RPS taktikprojekt, inkomna remissvar och Göteborgskommitténs betänkande. Uppdraget har varit att ta fram ett modernt och trovärdigt IMF-koncept för svensk polis som motsvarar samhällets och organisationens krav.

Svensk polis har idag svårt att klara svårare ordningsstörningar. Det brister i utrustning, utbild-ning och arbetsmetoderna är för defensiva, vilket bl.a. innebär att polismännen blir alltför utsatta. Dessutom saknar arbetsmetoderna flexibilitet, mobilitet och tillräcklig hänsyn till tredje person.

Arbetsgruppen har valt att inte fokusera på utrustning som t ex vapen för distansbekämpning, vattenkanoner etc. utan anser att grunden för ett nytt taktiskt koncept skall vara det som i dag fungerar bra inom svensk polis, polismännens kompetens och utbildning.

Svensk polis behöver en policy som innefattar en konflikthanteringsmodell. Policyn måste ta hänsyn till organisationens och samhällets förväntningar samt effektivisera frihetsberövanden och hantering av omhändertagna/gripna. Individer som begår brott skall inte straffas av polisen utan gripas och lagföras. Polismän skall inte låta sig provoceras.

Arbetsgruppens förslag är indelat i tre delar. Del 1 behandlar huvuddragen av förslagen, vissa principiella och gemensamma frågor, del 2 innehåller mera specifikt taktiker och tekniker vid vardagstaktik- farlig situation och del 3 - denna del- polistaktik i allmänhet, taktik vid IMF-insatser, ett nytt IMF- koncept samt utbildning och utrustning vid insatser mot folkmassa.

Taktik innebär kunskap om vilka mål, medel och metoder man har för att lösa det polisiära upp-draget. För att nå det övergripande målet är det viktigt att man varierar de medel och metoder man har till sitt förfogande. Varje situation kräver flexibilitet och taktiken måste anpassas efter de förutsättningar och möjligheter som råder. Det är viktigt att man använder varje tänkbar resurs för att förebygga och förhindra en negativ utveckling av situationen.

Polisens insatser skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

att inte eskalera en situation,
att man alltid skall tänka nedtrappning (återgång till normalt läge),
att förhandling ( t ex vid gisslanssituationer) eller dialog (t ex vid folkmassa) alltid skall sökas,
att en gärningsman skall ge upp utan konfrontation.

För att erhålla en enkel och åskådlig målbild i det taktiska resonemanget bör man utgå från läges-nivåer som består av grön, gult och rött läge.

Grönt motsvarar "lugnt läge", gult "oklart läge" och rött "allvarligt läge". Denna färgsättning är både en konflikthanterings- och en taktisk modell. Den belyser hur polismannen etiskt skall fun-gera i sin yrkesroll och den kan även användas som grund i alla taktiska resonemang. Den ligger således till grund för både utbildningsbehov och förstärkningsrörelser.

Arbetsgruppen föreslår:
att lägesnivåerna införs som ett instrument för såväl taktik som konflikthantering.

Utifrån grundprinciperna bör ledordet för all polistaktik vara situationsanpassad konfliktlösning - "vi låter oss inte provoceras". All taktik skall eftersträva att inte trappa upp situationen. Det är samhällets grundvärderingar som ytterst skall styra valet av taktik. Bland annat skall friheten att anordna och delta i demonstrationer vara en grundläggande utgångspunkt.

Situationsanpassad konfliktlösning har en mental innebörd. Det är viktigt att polismän tänker "nedtrappning", vilket innebär att om situationen eskalerar skall läget så snart som möjligt nor-maliseras. Det är dock angeläget att understryka, att om situationen utvecklas till ett oklart eller allvarligt läge, polismännen skall vara mentalt förberedda, utbildade och utrustade för att klara av att arbeta under dessa förhållanden.

Situationsanpassad konfliktlösning innebär inte att polisen skall avstå från att ingripa mot ord-ningsstörningar och brott. Enligt 1, 2 och 9 §§ polislagen har polisen en allmän skyldighet att hindra och ingripa mot ordningsstörningar och brott och självfallet med tillämpning av de i 8 § polislagen föreskrivna proportionalitets- och behovsprinciperna. Polisen skall i första hand förebygga ordningsstörningar och brott men naturligtvis också ingripa om sådana gärningar begås.

En självklar utgångspunkt är att polisens ingripanden i sig inte skall ses som en provokation mot den som begår sådana gärningar eller andra. Polisens ingripanden skall dock vara taktiskt rätt övervägda och inte falla in i ett agerande som styrs av provokationer.

Situationsanpassad konfliktlösning innebär vidare bl.a.

att polisens synlighet skall anpassas för att inte ge potentiella ordningsstörare tillfälle el-ler anledning att starta ordningsstörningar för att åstadkomma konfrontation med polisen,
att polismän skall vara mentalt förberedda för att inte agera på provokationer utan på grundval av egna analyser och överväganden,
att polisen i vissa farliga situationer bör avvakta med att gripa den som gjort sig skyldig till brott, d v s välja rätt tid och plats,
att polisen skall arbeta med förhandlings- och dialogkoncept i syfte att kunna påverka händelseutvecklingen och minska klyftan mellan polis och organisationer, vilket ger ökad kunskap och större förtroende för polisens arbete,
att polisen skall arbeta med förebyggande strategier i syfte att massgripanden och mass-omhändertaganden så långt som möjligt skall kunna undvikas, dock att ingripanden mot enskilda gärningsmän skall prioriteras,
att polisen skall agera med beslutsamhet, ta initiativet och styra händelseutvecklingen och därmed klart och tydligt visa sin roll,
att polisens tolerans mot fredliga demonstranter skall vara total och att polismännen skall uppträda vänligt och alltid svara på frågor,
att polismännens säkerhet och arbetsmiljö alltid skall finnas i fokus,
att polisen skall samverka - internt och externt,
att polisen skall beakta den särskilda polistaktiken/psykotaktiken.

Arbetsgruppen föreslår:
att begreppet "Situationsanpassad konfliktlösning - vi låter oss inte provoceras" blir ett grundläggande ledord för svensk polis.

I samband med förberedelserna inför fotbolls-EM 1992 infördes begreppet psykotaktik i den svenska taktiknomenklaturen. Begreppet hämtades från Tyskland som ett internationellt samlingsord för flera viktiga psykologiska faktorer att beakta i olika operativa sammanhang. Under senare tid har det anförts kritik mot själva ordet psykotaktik. Det har dock varit svårt att finna ett annat bra begrepp som nytt samlingsord. Det föreslagna nya uttrycket särskild polistaktik har i sin tur kritiserats för att vara intetsägande. I detta förslag används därför båda begreppen med en hemställan till remissinstanserna att utveckla sin mening om begreppen, alternativt föreslå en benämning som upplevs som mera adekvat än särskild polistaktik

Särskild polistaktik/psykotaktik inbegriper:
- kunskap och insikt om samt förståelse för kortsiktiga och långsiktiga mål,
- klarhet över rollen som polisman,
- vilja att tänka i termen "nedtrappning" och att förstå betydelsen av detta,
- klarhet om hur man själv och andra fungerar under stress och press,
- kunskap om vad situationsanpassad konfliktlösning/taktik innebär,
- kunskap om mental träning och innebörden av positivt tänkande.

Dessutom innebär särskild polistaktik/psykotaktik kunskap om:
- hur individer, folkmassor och man själv agerar under stress och press,
- situationsanpassad konfliktlösning/taktik,
- motparten,
- kommunikation,
- kroppsspråk,
- gruppdynamik,
- den egna yrkesrollen (etik, moral, förväntningar),
- målsättning (beslut i stort),
- taktiska grundprinciper

Den enskilde polismannens kompetens, tidigare erfarenheter och egen analys är en viktig grund för händelseutvecklingen

Särskilt vid ingripande mot folkmassa måste polismännen ha kunskap om det som kan påverka en folkmassa:
rykten,
ingripanden,
flygblad,
slagord/agitation,
rädsla,
tidigare händelser,
avsaknad av fysisk och psykiska reträttväg (skräck och ångest kan växa till panik och tända folkmassan),
trängsel - för många människor på för liten yta,
polismäns uppträdande, ordval och kroppsspråk.

Vid polisinsatser ställs det stora krav på polismännens taktiska uppträdande. Det handlar om att i alla situationer avväga vad som är rätt eller fel för att inte åstadkomma en händelseutveckling som inte är önskvärd eller för att kunna avvärja eller begränsa en inträffad oönskad utveckling. Vad som för en motpart kan ha en lugnande effekt kan på en annan ha en direkt motsatt effekt. Det är viktigt att inhämta information om den tänkta motparten.

För att förebygga att panik uppstår i en folkmassa är det viktigt att det finns fysiska flyktvägar i form av öppningar/hål där deltagarna kan ta sig ut. För att detta skall fungera måste också delta-garna känna till dessa flyktvägar och att de inte kommer att stängas av. Detta är en förtroendefrå-ga mellan folkmassan och polisen. Här är en dialog- och kontaktgrupps arbete före och under en polisinsats av stor betydelse.

I en konflikthantering är det också viktigt att det för folkmassan och enskilda individer finns en psykisk flyktväg, d v s att kunna ge upp utan att "tappa ansiktet".

Det finns grupper av människor som försöker provocera polisen på olika sätt i syfte att få polisen att använda våld för att senare ifrågasätta polisens arbetsmetoder. För polismännen gäller det att vara medvetna om att provokationer kan förekomma och hela tiden uppträda på ett övervägt pro-fessionellt sätt och inte låta sig provoceras till handlingar som leder fram till ett händelseförlopp som provokatörerna önskar. Polisen skall välja sina handlingsalternativ utifrån andra grunder.

Uppdragstaktik innebär att en högre chef beslutar om uppgifter och riktlinjer för hur u ppdraget i stort skall lösas samt tilldelar resurser på ett sådant sätt att underlydande chefer ges stort utrymme för egna initiativ och eget ansvarstagande för att lösa förelagda uppgifter inom givna ramar. Uppdragstaktik skall eftersträvas på alla nivåer i en polisinsats.

Uppdragstaktik innebär bl.a. att chefer:

formulerar mål och ger direktiv för ett uppdrag,
anger vilka resurser som står till förfogande,
klargör ledningsförhållanden,
beskriver den verksamhet i stort som uppdraget är en del av,
anger eventuella begränsningar i fråga om metoder och genomförande.

Uppdragstaktik ger inom dessa ramar underställd chef frihet att lösa uppgiften på det sätt som denne finner vara det bästa handlingsalternativet.

Motiven för att använda uppdragstaktik är:

ökad flexibilitet,
snabbare genomförande,
förenklad ledningssituation,
fler människors hjärnkraft används,
bättre situationsanpassning,
större beredskap och förmåga att möta det oväntade,
förskjutning av fokus från detaljfrågor till det övergripande,
bättre motivation hos underställda,
minskad belastning på chefer, inte minst vid dynamiska händelseförlopp,
minskat behov av förutseende,
reducering av konsekvenserna av bristande samband.

Uppdragstaktik kräver:

förtroende och tillit mellan chefer och personal på olika nivåer,
självständiga chefer,
god motivation,
god samstämmighet om de övergripande målen,
vilja att ta ansvar,
tillräckligt god utbildningsnivå,
acceptans att misstag görs men att det är viktigt att lära av dem,
uppmuntran av viljan att ta initiativ,
information uppåt och nedåt.

När uppdragstaktik används vid ordergivning kan följande "lathund" användas:

1. Vem?, vad? och varför? skall "alltid" anges i ordern. 2. När? och var? skall "oftast" anges i ordern 3. När skall uppdraget vara klart?.. fråga som "om möjligt" kan ingå i ordern. 4. Hur skall uppdraget fullgöras? skall endast "i undantagsfall" ingå i ordern.

Arbetsgruppen föreslår:
att uppdragstaktik skall införas vid alla polismyndigheter.

Alla operativa polisinsatser innehåller tre faser, förberedelse-, genomförande- och avvecklingsfas. De olika faserna varierar bl.a. beroende på insatsens omfattning i resurser och tid.

Faserna är knutna till olika former av operativa typfall där ordningssituationen på platsen skall bedömas enligt lägesnivåerna grönt, gult och rött.

Förberedelsefasen är en viktig fas för en lyckad insats. Som regel är det svårt att i efterhand repa-rera det som missats i förberedelserna. Vid en akut särskild händelse är av naturliga skäl förbere-delsefasen minimal. Det är därför viktigt att det finns mental förståelse och god kunskap om det taktiska grundkonceptet för att "känna sig hemma" och så snabbt som möjligt "hinna ikapp" situ-ationen. Det är viktigt att växa och inte växla i organisationen.

Vid en i förväg känd särskild händelse är det viktigt med nära samarbete mellan kommenderings-chefen, stabschefen och polisinsatschefen. Målet med polisinsatsen och vilka medel och metoder som skall användas måste vara väl förankrade på alla nivåer.

I förberedelserna bör följande områden uppmärksammas särskilt:

- Chefer i olika funktioner. Såväl vid en i förväg känd som vid en akut uppkommen särskild händelse skall frågan om vilka som skall vara chefer aktualiseras skyndsamt. Det är viktigt att polisen nationellt har en tydlig och genomtänkt organisationsstruktur för att inte behöva växla ledningsstruktur vid en särskild händelse. Kommenderings-chef, polisinsatschef och stabschef skall utses omedelbart när myndigheten fattat beslut om en särskild händelse, d.v.s. en polisinsats som skall planeras, organiseras och ledas i särskild ordning. Detta för att de inom sina respektive ansvarsområden snarast skall kunna påbörja så-väl planering som, när händelsen inträffar akut, ledning av polisinsatsen.

- Skyddsombud och fackliga organisationer. De bör delta i alla tre faserna i en polisinsats. Det är viktigt med en nära samverkan med de fackliga organisationerna då t. ex. arbetsmiljö-frågor är en betydelsefull del av ledningsansvaret vid insatser.

- Förebyggande åtgärder. Det är viktigt att tänka förebyggande under planeringsskedet vid alla polisinsatser. Vid t.ex. demonstrationer är det möjligt enligt ordningslagen (1993:1617) att föreskriva arrangörer villkor vid beviljande av tillstånd för att underlätta ordningshållning och minska behovet av polismän. Det skall alltid beaktas om externa aktörer, som föreningar och nätverk, kan medverka till en mindre våldsam händelseutveckling. Dialog/samverkan skall alltid eftersträvas, vilket förhoppningsvis kan bidra till ett lugnare händelseförlopp.

- Mental förberedelse samt risk för provokationer. Berörd polispersonal skall alltid uppmärk-sammas på dessa frågor. Polismännen skall ha en beredskap för att klara den mentala påfrest-ning som en polisinsats kan innebära. De bör också vara uppmärksamma på att medvetna provokationer kan förekomma under själva insatsen.

Den mentala förberedelsen inför polisinsatser är oerhört viktig och därför föreslås att två informationshäften tas fram. Ett häfte för chefer och ett för övriga polismän. Tanken är att alla polismän skall få ett eget exemplar av häftet där man kan få information om hur man förbere-der sig inför stora kommenderingar, kamratstöd m.m.

Arbetet med häftena har påbörjats och bedrivs i nära samverkan med psykolog, beteendevetare och de fackliga organisationerna.

- Fördelning av arbetsuppgifter. Uppdragstaktik förutsätter att chefer på olika nivåer så snart som möjligt får besked om sina ansvarsområden. Detta är angeläget för att de tidigt skall kunna börja planera sin del i insatsen och förbereda sig själva och underställd personal.

- Informationsinhämtning med analys och bedömning av hotbild. Dessa frågor är av mycket stor betydelse för ett lyckosamt genomförande av en polisinsats. Så mycket information som möjligt om motparten skall inhämtas och analyseras. Betydelsefullt är också att tidigare erfa-renhetsberättelser, insatsanalyser och historik angående arbetsskador vägs in i hotbilden.

- Beslut i stort (BIS). Kommenderingschefen skall (helst efter samråd med polisinsatschefen) formulera ett beslut i stort för insatsen när hotbildsbedömningen är gjord. Kommenderings-chefens beslut i stort är det viktigaste styrinstrumentet. Det anger ramen för polisinsatsens genomförande. I beslut i stort anges bl.a. målet för insatsen samt översiktliga riktlinjer och eventuella begränsningar. Beslut i stort bör vara övergripande och därmed kortfattat, dels för att det inte skall behöva ändras eller för att ett nytt beslut i stort inte skall behöva fattas vid mindre lägesförändringar och dels för att det skall tränga ut och bli känt för alla polismän som ingår i kommenderingen.

Utifrån kommenderingschefens beslut i stort formulerar polisinsatschefen inom ramen för sina uppdrag sitt beslut i stort, som mera detaljerat beskriver genomförandet av de delar i polisinsatsen som polisinsatschefen ansvarar för. Insatschefens beslut i stort skall bl.a. ligga till grund för underställd personal i deras planering och vidare hantering av uppdragstaktiken. De skall utifrån detta beslut i stort kunna "handla i chefens anda". Beroende på händelseutveck-lingen skall kommenderingschefen och polisinsatschefen fortlöpande pröva om det finns be-hov av att ompröva sina respektive beslut i stort.

Beslut i stort har också funktionen att, tillsammans med hotbilden, ligga till grund för beslut om vilket personaluttag som behöver göras, både när det gäller antal polismän och vilken nivå av polismän som behövs. Beslut om personaluttag bör fattas tidigt för att ge personalen nöd-vändig planering och förberedelsetid.

- Insatsområdet. Det är viktigt att så snart som möjligt lokalisera insatsområdet och därefter lägga fast områdets storlek och naturliga gränser. I lokaliseringen ingår att inhämta kunskap om det aktuella området, t ex att rekognosera en aktuell marschväg eller att närmare studera hur en arena är uppbyggd. Detta krävs för att bl.a. ha beredskap för eventuella omfall, d v s situationer som uppkommer snabbt och kräver snab-ba beslut under ofta pressade lägen. Det är viktigt att tänkta omfallsalternativ noga har disku-terats och analyserats.

Det är också viktigt att förbereda så att kommenderingsstaben och de tjänstgörande polismännen har tillgång till samma kartunderlag. Vidare kan det gälla att inventera lämpliga spärrplatser och för att undvika missförstånd under insatsen är det viktigt att eventuella förbe-redelser genomförs vid de utsedda spärrplatserna. För att underlätta ytterligare kan med fördel en sektorindelning göras för aktuellt område.

- God kommunikation. Det är viktigt att kommunikationerna mellan kommenderingschefen och polisinsatschefen flyter effektivt och förtroendefullt i båda riktningarna. Båda skall ha en tydlig bild av varandras roller. Kommenderingschefen har en normativ/strategisk och över-gripande operativ roll. Polisinsatschefen leder minutoperativt och taktiskt ute på fältet. Det bör som huvudregel vara uppdragstaktik som gäller utifrån kommenderingschefens och polis-insatschefens beslut i stort. Samma tydliga ledningsförhållande, byggt på effektivitet och för-troende, bör gälla mellan polisinsatschefen och denne underställda chefer.

Det kan vara lämpligt att berörda chefer under förberedelserna inför en kommendering genomför s.k. förberedande planeringsspel och i en övningssituation testar olika handlingsal-ternativ.

- Samverkan. Under planeringen bör samverkan ske med externa myndigheter, som på olika sätt kan beröras av insatsen. Inledningsvis bör de informeras. Biträde av externa myndigheter och organisationer kan begäras före eller under insatsen med syftet att ge kommenderingsled-ningen god handlingsberedskap. Den kommunala räddningstjänsten och sjukvården berörs ofta direkt eller indirekt vid kommenderingar. De har behov för sin egen verksamhet att kän-na till vilket område som berörs och kan vara svårframkomliga på grund av exempelvis en demonstration. En skyddad brytpunkt för kommunal räddningstjänst och sjukvård underlättar informationen vid akut uppkomna händelser. Kommunen, lokaltrafik, taxi, företagsföreningar och boende i området är andra som kan behöva underrättas för att få en insats att löpa mera friktionsfritt. I planeringen bör också ingå förberedelse att eventuellt låna viss utrustning av en annan myndighet eller organisation.

Åklagarmyndigheten bör regelmässigt informeras om omfattande och allvarliga polisinsatser. Det har blivit vanligare att en åklagare är särskilt avdelad för tjänstgöring i samband med en kommendering. Vid IMF-insatser där vitmaktgrupperingar berörs kan det vara lämpligt att vid planeringen och genomförandet informera och hålla kontakt med justitiekanslern, eftersom denne är exklusiv åklagare rörande tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrottet hets mot folk-grupp.

- Rättsläge och dokumentationsprinciper. Under förberedelserna inför stora polisinsatser är det viktigt att gå igenom de mest aktuella lagparagraferna i regeringsformen, brottsbalken, rättegångsbalken, ordningslagen, polislagen och arbetsmiljölagen. Även nya domar och vikti-ga JO-beslut bör uppmärksammas. En sådan genomgång av rättsläget inför en förväntat krä-vande polisinsats bör åtminstone omfatta cheferna på olika nivåer i kommenderingen. Men även inför mera ordinära polisinsatser bör det aktuella rättsläget ägnas viss tid, beroende bl.a. på vad som kan förväntas hända under insatsen.

Det är viktigt att klargöra vilka dokumentationsprinciper som skall tillämpas under en polisinsats. Det är lämpligt att videodokumentation regelmässigt används. Det bör vara kriminalpolisorganisationen i kommenderingen som får huvudansvaret för den tekniska dokumentationen, innefattande ansvar också för teknikstöd, som t.ex. video, foto och IT.

- Förhör och förundersökningar. Dessa frågor bör uppmärksammas särskilt under planering-en. Ansvaret bör ligga hos kriminalpolisen. Det bör t.ex. göras en bedömning av hur många personer som det eventuellt kan bli nödvändigt att gripa eller omhänderta. I vissa fall kan det behövas dels en särskild organisation för transport av frihetsberövade, dels en särskild organisation för mottagande av de frihetsberövade. Vid mottagandet bör det också finnas polismän som kan fullfölja utredningarna.

Tidsfristerna för förhör med gripna är mycket korta (se 23 kap 9 § och 24 kap 8 § rätte-gångsbalken). Det går inte att alltid planera insatsen utifrån ett "värstascenario". Det är dock nödvändigt att göra en bedömning av vad som är mest sannolikt. Vid större polisinsatser behöver kriminalpolisen alltid förstärkning så att det finns polismän som kan hålla nödvändiga förhör och fullfölja utredningarna.

- Logistik. En förutsättning för en lyckad polisinsats är att logistikfrågor lyfts fram, prioriteras och ges en central roll i planeringen. Logistik omfattar t.ex. tillgång till och underhåll av fullgod utrustning. Förutsättningarna för att bereda tjänstgörande personal tillräcklig vila, tillgång till toalett, utspisning och eventuell inkvartering är andra exempel. Annorlunda uttryckt är det allt som måste finnas och fungera omkring polismännen för att de på bästa sätt skall kunna fullgöra sina uppgifter.

En väl fungerande logistik är således nödvändig för att polismännen skall kunna koncentrera sig på huvuduppgiften och ha en acceptabel arbetsmiljö. Det senare är inte minst viktigt vid krävande polisinsatser. Organisatoriskt är det en särskild funktion i kommenderingsstaben som hanterar logistikfrågorna, medan huvudansvaret självfallet åvilar kommenderingsled-ningen. Det är mycket viktigt att logistikfunktionen dimensioneras och bemannas tidigt i pla-neringen. Arbetet måste bedrivas i nära samverkan med skyddsombud och fackliga organisa-tioner.

- Personalens formella och faktiska kompetens. Det är mycket viktigt vid polisinsatser att po-lismännen har rätt kompetens för sina arbetsuppgifter. Kompetensfrågorna bör därför fortlöpande uppmärksammas av berörda chefer, såväl under förberedelserna som under genomförandet av insatsen.

- Omfallsplanering. Vid alla polisinsatsinsatser bör omfallsplanering förberedas och ständigt stå i fokus för polismännens arbete. Det är särskilt viktigt att chefer på olika nivåer i kommen-deringen ständigt är inriktade på att tänka i omfall.

Vid varje kommendering bör det på gruppnivå finnas följande omfallsplanering:

Hur agerar gruppen om en gruppmedlem skadas?
Hur agerar gruppen i samband med gripande/omhändertagande?
Hur retirerar gruppen?

Det åligger alla chefer i en kommendering att inom sina respektive ansvarsområden planera för ett tänkt scenario som avviker från den i förväg uppgjorda planen. I denna planering bör ingå att kunna hantera avvikelser, t.ex. genom förberedande order eller klargjorda beredduppgifter. Den farligaste eller det troligaste utvecklingen skall särskilt beaktas.

Information, intern och extern. Den interna informationen är alltid svår att upprätthålla vid en kommendering men det är mycket viktigt att personalen fortlöpande får relevant information om vad som händer. Inte minst behöver de få information för att bedöma hotbilden mot dem själva men också för att undvika ryktesspridning. Det bör fortlöpande övervägas om det kan vara lämpligt och möjligt att då och då använda polisradion för att sända ut viktig men kortfattad information. Naturligtvis bör det göras efter viss prövning så att inte störningar för verksamheten uppstår. Det är en viktig arbetsmiljöfråga att personalen får relevant informa-tion under polisinsatsen.

En förberedelse bör göras med sändlistor för SMS-meddelanden till de tjänstemobiltelefoner som används vid kommenderingen. Vid en mera krävande och omfattande kommendering kan det vara lämpligt att en grupp polismän avdelas för att arbeta med presstjänst och extern information. Gruppen bör besätta en särskild funktion i kommenderingsstaben.

På händelseplatsen bör en polisman utses som samordnare med uppgift att placera representanter för massmedia utanför en riskzon och meddela tid och plats när polismyndigheten kan lämna information. Den utsedde polismannen bör bära en särskild väst, märkt me t. ex. "POLIS INFORMATÖR". Syftet är att avlasta chefer ute på fältet och samtidigt ge fullgod service åt media.

Arbetsgruppen föreslår att privata mobiltelefoner inte skall få användas under kommenderingar. Erfarenheter från bl a Göteborg har visat att dessa är till nackdel då det påverkar polis-männens uppmärksamhet och fokusering på arbetsuppgiften. Polismännen i en kommendering kan också påverkas negativt av samtal från oroliga anhöriga.

Om privata mobiltelefoner inte kommer att tillåtas förutsätter det en organisation för intern och extern service dit bl.a. anhöriga kan ringa dygnet runt för att få information och svar på frågor, funderingar samt att få eventuella meddelanden framförda. Där skall finnas information om personalens tjänstgöringstider, arbetsuppgifter m.m.

Genomförandet av en polisinsats är beroende av de förberedelser som är gjorda eller man hinner göra, polismännens kompetens och den organisation, utrustning och taktiska koncept som svensk polis har att arbeta utifrån. Det är under genomförandet som polismännen ofta har att hantera ett komplext, oförutsägbart och dynamiskt händelseförlopp där scenförändringar kan ske mycket snabbt. Det är viktigt att man är förtrogen med det nationella operativa konceptet, vilka möjligheter och begränsningar som finns. Dessutom är det viktigt att polismännen är trygga i sin roll.

Vikten av att polisinsatschefen har god kunskap om polismännens formella och faktiska kompetens bör återigen betonas.

Förutom god kommunikation mellan olika ledningsnivåer, genomförandet av beslut i stort, fast-ställandet av insatsområdets storlek, logistik och dokumentation från förberedelsefasen bör koor-dineringen ägnas särskild uppmärksamhet under genomförandefasen:

- Koordinering av de olika delarna i insatsen. Detta är mycket viktigt för ledningen på fältet, speciellt i dynamiska skeden och snabba insatser. Det krävs bl.a. att ordergivningen är tydlig och att polismännen har tillräcklig kompetens för sina uppgifter. Här är polismännens erfarenheter från tidigare polisinsatser av stor betydelse. I allvarliga situationer krävs en faktisk kompetens och färdighet som inte erhålls genom enbart utbildning och övningar. Ju fler poliser i insatsen som har faktisk kompetens genom egna erfarenheter av IMF-insatser, desto större är sannolikheten för att de olika delarna i insatsen kan genomföras koordinerat.

När en polisinsats skall avvecklas bör följande områden särskilt uppmärksammas:

- Nedtrappning - I avvecklingsfasen återgår läget till "normalt". Exempelvis kan kommenderingschefen och polisinsatschefen i samråd göra bedömningen att läget är under sådan kontroll att kommenderingen kan börja avvecklas. Polismännen kan då återgå till den grunduppställning som rådde innan situationen eskalerade. Polismän i nivå 1 kan successivt överta alltmer av ansvaret medan övriga delar i kommenderingen (nivå 2 och 3) kan läggas i beredskap. Det är den eventuella risken för att läget trappas upp igen som blir avgörande.

- Dokumentation - Det är synnerligen viktigt att all relevant dokumentation bl.a. av våldsanvändning och tvångsmedel gås igenom under avvecklingsfasen, t.ex. att våld och tvångsmedel redovisas fullständigt i skriftlig form. Det åligger varje enskild polismans att se till att avrapporteringen är fullständig.

- Utredning och dom - Målet är att personer som begår brott skall lagföras och dömas. Därför är det viktigt att nödvändiga förhör genomförs med de misstänkta och att det finns tillräckligt med personal för att hålla förhören. Vidare är det viktigt att tidsfristerna för frihetsberövandena iakttas.

- Utvärdering - Det är angeläget att det görs en utvärdering efter varje kommendering. Kommenderingschefen bör samla cheferna i kommenderingen till en muntlig genomgång så snart som möjligt efter insatsen. Chefer på olika nivåer i kommenderingen bör också ges i uppgift att redovisa sina erfarenheter skriftligt. Skyddsombudets erfarenhetsberättelse bör särskilt be-aktas. Efter stora och omfattande kommenderingar bör det övervägas att genomföra ett sär-skilt utvärderingsseminarium, som då kräver noggranna förberedelser.

Arbetsgruppen föreslår:
att förberedelse- genomförande och avvecklingsfas införs som begrepp inom svensk polis,
att två häften om mental förberedelse tas fram, varav ett häfte avses för chefer och ett för övriga polismän,
att privata mobiltelefoner inte skall få användas under kommenderingar,
att en organisation för intern och extern service inrättas, dit anhöriga kan ringa dygnet runt för att få information.

I föregående avsnitt har taktik i allmänhet vid polisinsatser behandlats. I detta avsnitt avhandlas mera specifikt taktik vid IMF-insatser.

Liksom vid andra typer av polisinsatser bör det operativa och taktiska genomförandet utgå ifrån de strategiska inriktningarna defensiv, avvärjande och offensiv.

- Defensiv, innebär en avvaktande hållning. Skydd och bevakning av objekt, område eller per-son. Man har uppsikt över det aktuella området och är beredd att vidta lämpliga åtgärder mot motparten.

- Avvärjande ,innebär att hindra motparten att tränga fram genom visst område eller att leda motparten till vissa gator eller i viss riktning. Tillträdesförbud till vissa platser, förebygga och hindra konfrontation.

- Offensiv, innebär när polisen sätts in med hög synlighet och klar målinriktning samt med en beslutsam hållning som är anpassad till motparten.

Oftast är det en blandning av de tre inriktningarna som används i IMF-situationer. En förutsätt-ning är att all personal har kunskap och förståelse för de olika strategiska inriktningarna.

I samband med IMF-situationer bör man särskilt tänka på :

att arbeta utifrån situationsanpassad konfliktlösning - vi låter oss inte provoceras och nedtrappning,
att använda situationsanpassad taktik,
att använda sina erfarenheter och den "verktygslåda" i form av kunskaper och utrustning man har tillgång till, t.ex.:
- Vad händer om jag ingriper nu?
- Är det rätt tid och plats rätt för ett ingripande?
- Finns nödvändiga resurser?
- Vid ingripande skall inom lagens ram uppträdandet vara övervägt professionellt och beslutsamt.
- Vid införande i fordon och vid transporter av frihetsberövade/avlägsnade gäller som grundregel "tystnad". Endast chefen talar med den frihetsberövade.

- Omfallsplanering, t.ex.:

a) taktik om kollega skadas,
b) taktik vid frihetsberövande,
c) taktik om det krävs reträtt.

att iaktta vid ordergivning: lystringsord - verkställighetsord.
" att iaktta repetition, vilket sker som kontroll efter ordergivning,
" att nyttja det taktiska skydd som miljön erbjuder.

Det är angeläget att vid IMF-insatser ha tillgång till högtalare för att med sådan kunna informera deltagarna i en folkmassa om de åtgärder polisen ämnar företa sig.

De taktiska insatsalternativen vid IMF består av Styrkedemonstration ("Show of Force"), Avvär-jande bevakning, Säckning, Skingring och Snabbinsats.

Styrkedemonstration eller"Show of Force" - är ett insatsalternativ som syftar till att få en befa-ad våldsam motståndare att inte eskalera situationen. Polisen gör sina resurser synliga, vilket signalerar:

- att polisen menar allvar,
- att polisen kan,
- att polisen är beredd,
- att det finns tillräckligt med polismän.

Avvärjande bevakning - Taktiken bygger på att polisen i sin planering eller under pågående insats använder polisenheter, fordon eller mekaniska avspärrningar på så sätt att demonstranter eller trafik leds i den riktning som polisen önskar (se 24 § polislagen).

Säckning - Det är en metod som syftar till att få kontroll över en mycket ordningsstörande folkmassa. Syftet kan vara att förbereda genomförande av individuella frihetsberövanden eller av-lägsnanden (se bl.a. 13 c § polislagen), men även för att kunna genomföra visitationer med stöd av 19 § andra stycket polislagen.

Skingring - Skingring av demonstranter är ett insatsalternativ som kan användas som manöveridé. Taktiskt består skingring av tre huvudmönster, nämligen avskiljning, uttunning och upplösning.

avskiljning är en metod som kan användas för att skilja ut en viss mycket ordningsstörande del av deltagarna i en folkmassa,
uttunning innebär t.ex. att begränsa inflödet av människor till en viss plats för att hindra att en oönskad ordningsstörande situation uppstår eller för att minska risken för panik hos en folk-massa. BR> upplösning kan vara ett alternativ vid allvarliga upplopp. Avsikten kan vara att sätta massan i rörelse och sprida ut den över en större yta.

Snabbinsats - Snabbinsats syftar till att aktivt kunna ingripa mot oroligheter och upplopp. Den kan även användas vid kontroll av misstänkta grupperingar på väg till eller från en plats (se 19 § andra stycket polislagen). Snabbinsats kräver därför en mycket hög grad av mobilitet, flexibilitet och beslutsamhet där man använder polisenheter som har en funktionsanpassad utbildning och rätt utformat kroppsskydd och som även har tillgång till skyddade fordon.

Exempel på snabbinsats är då man skall gripa, omhänderta eller avlägsna personer. Den används även vid kontroll av person, utrymning, säckning eller skingring.

Före eller efter en händelse är det viktigt att ta aktuellt område i "besittning" för att förhindra eller försvåra en fortsättning av en händelse. Insatsområdet bör delas in i sektorer. För att detta skall vara genomförbart är det nödvändigt att dels fastställa områdets storlek och dels fastställa de naturliga gränser som finns i området. Området indelas sedan i ett mindre antal sektorer och tillgängliga enheter tilldelas ansvarsområden.

Före en befarad händelse kan sektorerna övervakas av rörliga fordon i ytterkanterna och med fotpatrullerande polismän inne i sektorerna. I situationer där oroligheterna fortsätter används offensiv taktik med tillgänglig personal. Polismän till fots följs av polisfordon inom sektorerna.

Denna taktik reducerar möjligheterna för motståndarna att under och efter händelsen genomföra så kallade "hit and run" aktioner. Taktiken förhindrar också att oroligheterna sprids till andra delar eller att sympatisörer kommer in i området.

Säkringen av sektorerna kan trappas ned successivt då ordningsläget har återgått till normal "grönt" läge. Det bör dock finnas polis kvar på platsen till dess man bedömt att insatsen kan upphöra.

Fotnot: Sektorindelningen och taktiken kan även användas vid större olyckor fast inriktningen blir då att säkra ut-rymme för räddningstjänsten och vara biträde till densamma så snabbt och effektivt som möjligt.

I upploppssituationer kan det bli aktuellt att frihetsberöva eller avlägsna ett antal personer. Polis-insatschefen bör då i samråd med kommenderingschefen klarlägga syftet och den juridiska grun-den för insatsen. Syftet skall vara att gripa enskilda individer som gjort sig skyldiga till brott för att kunna få dem lagförda. Polisinsatschefen skall ha tänkt igenom problembilden innan besluten fattas.

Följande skall vara klarlagt:

1. Vilket lagstöd finns för ett beslut?
2. Vilken legal våldsnivå skall användas?
3. Vem upprättar protokoll (se 27 § polislagen)?
4. Är det nödvändigt?
5. Är det lämpligt att ingripa med tanke på den allmänna säkerheten och också när det gäller personalens säkerhet?
6. Vem fattar beslutet?
7. Vem avrapporterar?
7. Är avrapporteringen tillräckligt tydlig?
8. Vem frihetsberövar fysiskt?
9. Vem ansvarar för transporten?
10. Till vilken arrest (eller plats vid avlägsnande) körs de frihetsberövade?
11. Har skingringsbefallning (16 kap 1 § BrB) eller en befallning för ordningens upprätthållande (16 kap 3 § BrB) gått fram och uppfattats av de berörda personerna?
12. Har deltagarna i en folkmassa haft möjlighet att lämna platsen, om en skingringsbefallning eller befallning för ordningens upprätthållande getts?
13. Selektering av personer som befinner sig på platsen skall ske så snartsom möjligt så att ingen person som inte skall frihetsberövas eller avlägsnas blir drabbad av misstag.
14. Varför, när och var och av vem är vederbörande frihetsberövad eller avlägsnad?

Vid gripande, omhändertagande eller avlägsnande skall åtgärden genomföras så att den berörde inte orsakas större olägenhet än som är oundvikligt med hänsyn till åtgärdens syfte och inte heller väcker onödig uppmärksamhet (jfr 17 § polislagen). Om det är möjligt kan med fördel civila po-lismän användas för åtgärden. I annat fall skall uniformerade polismän användas med beaktande av vad nu anförts.

Transport från platsen skall helst ske inom fem minuter efter ingripandet dels för att minska olä-genheterna för de berörda och dels för att inte situationen skall trappas upp. Det krävs också en kraftfull ledning, fullgod dokumentation, tillräcklig transportkapacitet och förberedd personal som arbetar med mottagandet inne på polisstationen.

Ett väl fungerande radiosamband är av avgörande betydelse i IMF-situationer. Detta saknar svensk polis för närvarande. Det är mycket angeläget att detta tillgodoses så snart som möjligt. Radiosystemet bör vara krypterat för att inte vägleda motparten åt vilket håll polisen strävar.

Erfarenheten visar att en väl förberedd motpart kan slå ut eller i vart fall försvåra polisens radio-kommunikation. Det skall finnas rutiner och beredskap för dessa situationer. Det är viktigt att det finns reservrutin/system för vissa nyckelfunktioner. Polisenheterna måste ha rutiner att hantera sambandsfrågorna så bra som möjligt även utan radiosamband. Mobiltelefonnätets kapacitet bör inte överskattas då det har visat sig att det inte fungerar acceptabelt vid extrem belastning.

Precis som vid andra polisinsatser är det avgörande vid IMF-insatser att polismännen har tillräcklig kompetens. I extrema fall kan det bli fråga om att hantera ordningsproblem som närmast kan liknas vid gatustrider. Situationer kan uppkomma där tredje man, polismän och personer misstänkta för brott kan komma till allvarlig skada. Det är därför angeläget att ansvariga chefer har kunskap om polismännens kompetens så att endast personal med rätt kompetens används för de mest utsatta arbetsuppgifterna.

För att uppnå målet "god förmåga" att kunna hantera mycket krävande IMF-insatser är det viktigt med utvalda och lämpliga chefer på alla nivåer i kommenderingen och att personalen har en kvalitetssäkrad utbildning utifrån arbetsuppgiften. Polisinsatschefen måste ha kunskap om vilken utbildning och kompetens (nivå) polismännen har, vilket är en förutsättning för att kunna använda rätt personal på rätt plats.

Det bör särskilt åligga polisinsatschefen att:
som huvudregel tillämpa uppdragstaktik men vara flexibel för andra ledningsmetoder, t.ex. direktstyrning, då det krävs,
leda och motivera polismännen, inte minst i utsatta situationer,
hämta in underlag, innefattande informationssamordning, observation och dokumentation, i syfte att göra taktiska bedömningar,
göra taktiska bedömningar, inklusive rättsläget, och genomföra en klar ordergivning,
beroende på situationen variera det taktiska uppträdandet och välja rätt taktiskt alternativ/koncept,
göra särskilda polistaktiska/psykotaktiska insatser när situationen så kräver,
använda för ändamålet rätt polismän utifrån lägesnivån,
välja den med hänsyn till uppgiften lämpligaste skyddsutrustningen för polismännen,
utnyttja polisiär insatsmateriel, t.ex. skyddsstaket och fordon för avspärrning,
organisatoriskt ute på fältet hantera frihetsberövanden/avlägsnanden, inte minst när det är många personer som berörs,
vara väl förtrogen med bestämmelserna om systematiskt arbetsmiljöarbete.

Under en IMF-insats, där det kan förväntas att ett stort antal ordningsstörande händelser inträffar under mycket kort tidsintervall och där krav på omedelbara beslut ständigt kommer att finnas, är uppdragstaktik den ledningsmetod som rekommenderas.

Uppdragstaktik ger chefer på olika nivåer möjlighet att under ansvar ta egna initiativ och fatta snabba beslut när så krävs. I syfte att på ett effektivt sätt uppnå de mål som kommenderingsche-fen fortlöpande under insatsen anger, bl.a. i sitt beslut i stort.

Det är viktigt att alla polismän har kännedom, förstår och känner förtroende för det nationella IMF- konceptet.

Nivå 1: Som framgått i det föregående skall i princip alla polismän i yttre tjänst genomgå en tvådagars basutbildning i IMF, varjämte en endags årlig repetitionsutbildning tillkommer. Denna basutbildning placerar polismannen i nivå 1.

Nivå 2: Polismän i nivå 2 skall efter lämplighetsbedömning genomgå en fördjupad utbildning under fem dagar och därefter en tredagars årlig repetitionsutbildning. Gruppchefer bör få två förberedande utbildningsdagar. Viss del av utbildningen i möjligaste mån ske tillsammans med kommenderingschefer, divisionschefer, polissinsatschefer och avdelningschefer.

Nivå 3: Polismän som genomgått fördjupad lämplighetsbedömning. Genomgår samma utbildning som polismän i nivå 2.

Kvalifikationskrav:

Kommenderings- divisions- polisinsats - och avdelningschefer i nivå 2, bör ha följande kvalifikationer:

- mycket goda ledaregenskaper,
- mycket god förmåga att fatta beslut under pressade förhållanden och se till att besluten verkställs,
- kunskaper om och intresse av personal, säkerhet och arbetsmiljö.
- mycket god förmåga att motivera och entusiasmera sina medarbetarna,
- förmåga att arbeta i team,
- stor flexibilitet och förmåga att ta egna initiativ,
- tidigare erfarenhet av att medverka vid ledning av polisinsatser,
- förmåga att hantera stress och press.

Gruppchefer i nivå 2, bör ha följande kvalifikationer:

- god dialogförmåga,
- stor förmåga att organisera, samordna och delegera och förstå att ledarskapet ytterst måste vara motivationsskapande, stimulerande och entusiasmerande för att nå ett bra arbetsresultat,
- en ledarstil som frigör arbetsglädje, kompetens och kreativitet hos gruppens medlemmar,
- god samarbetsförmåga, då arbetet ofta kräver samarbete i mycket skiftande konstellationer inom och utom polisorganisationen,
- intresse för att utveckla verksamheten,
- vitsordad erfarenhet av arbetsledning i yttre tjänst,
- mycket god förmåga att leda personal under såväl fysiskt som psykiskt pressade förhållanden men även kunna motivera till goda insatser då arbetsuppgiften kan verka enkel, monoton eller lågprioriterad,
- mycket god initiativförmåga och förmåga att fatta självständiga beslut inom ramen för tilldelad arbetsuppgift,
- kunskap om personal- och arbetsmiljöfrågor och högt säkerhetstänkande
- lojalitet mot verksamhetens mål och fattade beslut,
- god förmåga att tillgodogöra sig kunskap om, och förståelse för, olika samhällsgrupperingars värderingar och handlingssätt.
Polismän i nivå 2, bör ha följande kvalifikationer:

- mycket god förmåga att samarbeta i grupp,
- mycket god förmåga att kunna verka under såväl fysiskt som psykiskt pressande förhållanden samt att med bibehållen motivation kunna fullgöra arbetsuppgifter som kan verka enkla, mo-notona eller lågprioriterade,
- lojalitet mot verksamhetens mål och fattade beslut,
- positiv människosyn och förmåga att fokusera på möjligheter istället för på problem.
- förmåga att se till helheten i en polisinsats samt ett flexibelt tänkande,
- några års erfarenhet av yttre tjänst,
- god förmåga att tillgodogöra sig kunskap om, och förståelse för, olika samhällsgrupperingars värderingar och handlingssätt

Som anförts tidigare bör polismyndigheten utse en grupp särskilt lämpliga polismän med uppgift att inför demonstrationer inleda dialog med arrangörer, organisationer, demonstrationsledning, föreningar och/eller nätverk. Kontaktgruppens uppgift denna dialog så långt möjligt bygga upp förtroende och ömsesidig respekt med aktörerna utan att ge avkall på polisens grundläggande roll i rättskedjan. Det är viktigt att kontaktgruppens roll klargörs. När ett polisingripande krävs bör de träda tillbaka och överlämna till andra polismän. Kontaktgruppen är ett utmärkt verktyg för polisinsatschefen att kunna påverka händelseutvecklingen.

Kontaktgruppen bör vid sidan av ordinarie tjänst arbeta långsiktigt i nära samverkan med under-rättelseenheter. Utöver att ha bedömts lämpliga bör de ges en funktionsrelaterad utbildning som ger formell kompetens för arbetsuppgiften.

Kontaktgruppen bör inför en IMF-insats, där det finns en känd organisation eller arrangör, alltid etablera kontakt med dem oberoende av om de ansökt om tillstånd eller ej. Detta för att få känne-dom om vad som är på gång och därmed kanske kunna förebygga ordningsstörningar och/eller träffa överenskommelser i syfte att minska risken för våld eller oroligheter.

Det är viktigt att polispersonalen i kommenderingen före insatsen delges de överenskommelser och diskussioner som kontaktgruppen har träffat med arrangörer. Detta för att undvika missför-stånd och händelser som kan göra att situationen eskalerar.

För närvarande finns kontaktgruppsverksamhet vid polismyndigheterna i Stockholms och Västra Götalands län. I Västra Götaland har utbildning genomförts för ett antal polismän. Det är viktigt att arbetet sker utifrån ett nationellt koncept och att berörda polismyndigheter samverkar för att lära av varandra och att utveckla arbetsmetoden.

Arbetsgruppen föreslår:
- att särskilt lämpliga polismän skall utses för att föra dialog mellan polisen och arrangörer,
- att polisen deltar i en dialog utan att ge avkall på polisens grundläggande roll i rättskedjan,
- att dialoggruppens roll klargörs inom och utanför polisorganisationen.

Arbetsgruppen anser att ett nationellt IMF koncept även skall omfatta kriminalpolisverksamhet. Kriminalpolismän bör också tas ut efter bedömd lämplighet och ges en funktionsrelaterad utbildning.

Polismännen bör ha följande huvuduppgifter före, under och efter en IMF-insats:

- Underrättelseenhet för fortlöpande inhämtning av underrättelser och analys av hotbilden tillsammans med kommenderingsledningen, vid behov i samverkan med säkerhetspolisen.

- Yttre och inre spaning både före och under själva insatsen

- Rådgivning under insatsen om den lagliga grunden för att kunna göra ingripanden mot enskilda som begår brott.

- Förundersökningsledning och kontakt med åklagare, både före och under en insats.

- Dokumentationsansvar, innefattande också ansvaret för teknikstöd som t.ex. video, foto och IT.

- Civila gripanden, också i grupp.

- Brottsutredningar

- Personspaning mot individer efter direktiv från polisinsatschefen.

Kriminalpolismän bör utgöra en egen enhet vid en IMF-insats, t.ex. i form av en division eller en avdelning. Chefen för organisationen ute på fältet bör vara direkt underställd polisinsatschefen. Polismännen skall vara kommenderingens ögon och öron. De skall inrapportera rörelser, stäm-ningar och annan information som kan vara av intresse för kommenderingsledningen. Informa-tionen skall lämnas så snart som möjligt så att åtgärder kan vidtas utan dröjsmål. Spaning krävs såväl inne i folkmassan som i närområdet i de fall ordningsstörande aktioner inte kan uteslutas. Polismännen skall om möjligt också kunna peka ut potentiella anförare eller anstiftare till våldsamt upplopp i de fall situationen riskerar urarta. I sådana situationer är det av stor vikt att händelseförloppet dokumenteras.

Videodokumentation är av mycket stort värde för eventuell efterföljande lagföring i domstol. I de fall det kan bli aktuellt att t.ex. skingra en folkmassa är det av stor vikt att polismännen har tillgång till västar märkta med ordet "POLIS" väl synligt, alternativt att de drar sig bort från folkmassan. Polismännen är även väl lämpade att kontrollera att t.ex. en befallning för ordningens upprätthållande (16 kap 3 § BrB) eller en skingringsbefallning (16 kap 1 § BrB) nått ut och kun-nat uppfattas av berörda personer.

Kriminalpolismännen bör kunna göra polistaktiska gripanden. T.ex. bör de under längre tid allvarligt brott för att kunna gripa den personen på en plats där denne inte längre kan skyddas av per-soner i en aggressiv folkmassa

Arbetsgruppen föreslår:
- att FORUM verkar för införande av ett nationell koncept med civila gripandegrupper innehållande bl. a. metoder, utbildning och utrustning,
- att FORUM verkar för beredning av ett nationellt koncept för dokumentation, frihetsberövande och utredningar.

Arbetsgruppen anser att i princip alla polismän i yttre tjänst skall tilldelas en personlig kropps-skyddsutrustning, enligt ett nationell baspaket innehållande:
- Hjälm EP 16
- Bältesfäste för hjälm
- Benskydd
- Brandskyddshuva
- Suspensoar manligt/kvinnligt
- Ballistisk skyddsväst
- Kängor med trampskydd

Vidare anser arbetsgruppen att polismän med utbildning i nivå 2 och 3 IMF skall utrustas med baspaket som kompletteras med alternativ 1 eller 2 i enlighet med den som styrs av RPS upp-handling 2003.

Arbetsgruppen föreslår
- att i princip all polispersonal i yttre tjänst skall tilldelas en personlig kroppsskyddsutrusning enligt ett nationellt baspaket,
- att polismän i nivå 2 och 3 IMF skall tilldelas IMF-utrustning enligt RPS upphandling.

I första delen av arbetsgruppens förslag framgår att polismäns grundutbildning och fortbildning skall ha sin grund i ett nationellt koncept. Därvid bör det också finnas en gemensam pedagogisk grundsyn som präglas av etiska och moraliska diskussioner. I detta avsnitt utvecklas ett resonemang om dessa frågor liksom ensning av principer rörande utbildning.

För att vilja och kunna arbeta som polisman och även motsvara samhällets krav på skyldigheten att, om det blir nödvändigt, använda våld behöver polismannen känna ett förtroende. Detta kan sammanfattas i tre grupper:

- Socialt förtroende - förtroende för gruppmedlemmar och för ledning.
- Självförtroende - individens personlighet, utbildning och fysisk form.
- Förtroende för organisation och utrustning.
- Förtroende för lagstiftningen.

För att få förståelse hur kunskap utvecklas och används finns det tre viktiga aspekter:

- Den konstruktiva aspekten: Människan konstruerar sin egen kunskap, hon skapar mening i situationen och kunskap blir resultatet.

- Den kontextuella aspekten: För att människan skall kunna konstruera meningsfull kunskap är det viktigt att lärandet sker i ett relevant sammanhang.

- Den funktionella aspekten: Konstruktion av kunskap underlättas av att människan ser att kunskapen har en mening, är funktionell, i det aktuella sammanhanget.

För att kunna verka i svåra och krävande arbetsuppgifter krävs trygghet. Det är viktigt att förstå vad stress och press innebär både vid utbildning och under tjänstgöring. Det är viktigt att ta bort så många stressorer som möjligt under utbildningen. Därför behövs en atmosfär som inspirerar till individuella tankar och reflektioner och som präglas av feedback. Man bör åstadkomma en god balans mellan motivation och reflektion om etiska och moraliska värderingar.

Det nationella taktiska konceptet och målsättningen med utbildningen skall vara klarlagd innan utbildningen. Individen skall känna förtroende för sig själv som individ, för organisation och ut-rustning. Utbildningsmiljön bör präglas av individuell kreativitet och problemlösning. Möjlighe-ter i stället för hinder. Utbildningsledaren skall handleda och inte instruera. Därför bör benäm-ningen handledare användas i stället för instruktör.

Eleven skall känna sig motiverad. Motivation skapas till stor del genom förståelse och känsla av delaktighet i att uppnå målet. Det är viktigt med adekvat utbildning, rätt utrustning och ett bra arbetsklimat som grundar sig på eget förtroende och för andra. Det ger förståelse och kunskap att få möjlighet att pröva taktiken under stress och i oväntade situationer. Detta är en förutsättning för att lyckas i en extrem situation.

Den taktiska grundutbildningen skall, som anförts i det föregående, vara nationell och utarbetas och samordnas av RPS. Den operativa taktiken måste ses som en nationell angelägenhet och inte som en angelägenhet för varje polismyndighet eller som en storstadsangelägenhet.

Vid varje polismyndighet skall det finnas en utbildningsansvarig med uppgift att, i samverkan med RPS och övriga länsutbildningsansvariga, lägga grundplanen för den årliga taktiska utbild-ningen. Alla länsutbildningsansvariga kommer därvid att utgöra ett viktigt nätverk i utvecklings- och utbildningsfrågor.

De länsutbildningsansvariga skall ansvara för att utbildningen genomförs och kvalitetssäkras i den egna myndigheten. Varje polismyndighet har givetvis möjlighet att till lägga till utbildning med lokal anknytning. Lokalt organiseras den utbildningsresurs som varje myndighet anser sig behöva. Utbildningen kan med fördel genomföras genom samverkan mellan flera polismyndigheter.

Arbetsgruppen föreslår - att en nationell pedagogisk grundsyn införs som utgår från att inspirera individen att vilja och få utvecklas,
- att grundsynen skapar möjlighet till reflektioner över hur individen agerar i förhållande till etik och moral,
- att begreppet instruktör ändras till handledare

Inom polisväsendet är mental träning en del av det som kallas för psykosocialt stöd och omhändertagande. Mental träning förebygger risk för ohälsa och skada i det dagliga arbetet och kompletterar därmed det stöd som kan ges efter en händelse.

De grundläggande mentala krav som ställs på en polisman är att man måste kunna identifiera, möta och hantera stressituationer och sina egna psykiska reaktioner, som kan uppstå i en farlig situation och därmed kunna öka förmågan att såväl lagenligt som säkerhetsmässigt hantera svåra situationer. Man skall ge de bästa förutsättningarna för att hantera kommunikation och situations-anpassad konflikthantering.

Syftet med den mentala träningen är att delge kunskaper och färdigheter i träningsprocesser och handledning av dessa så att polismannen lär sig att:

- Möta krissituationer hos sig själv och andra.
- Hantera svåra situationer i arbetet.
- Hantera tidspress (negativa förväntningar och spänningsnivåväxlingar - hålla koncentra-tionen).
- Minska stressen.
- Utveckla sig själv i sin arbetsroll.
- Öka självförtroende och självkontroll i svåra situationer.
- Skapa balans mellan polisrollen och privatlivet, hantera psykosociala krav.
- Skapa en positiv attityd till arbetet.
- Lära sig att vara lika vaksam på ett avspänt sätt i stället för att stå med garden uppe.
- Kunna sprida budskapet att rädsla är en vanlig och normal företeelse inte bara hos en själv utan bland alla människor. Det är en beredskapsreaktion.

Mental träning är:
- En positiv bedömning av den kognitiva aspekten (egna reaktioner), vilket ger en känsla av handlingskraft och leder till slutsatsen att man kan bemästra situationen. Vid inlärning är det därför viktigt att reducera tiden som åtgår för orienteringsbedömning. Detta underlättas ge-nom att man skaffar sig ledtrådar och kunskaper som kännetecknar en viss situation, ett ope-rativt typfall. Ju mer struktur som skapas desto mer underlättas tiden under orienteringens be-dömningsstadium.
- En polisman som utvecklat och tränat upp varseblivningen av ledtrådar t ex vid bankrån eller andra farliga situationer, kommer att klara en sådan situation bättre än de som har en diffus bild.
- Man måste ha en klar bild av att se strukturen i situationen och även vilka spelregler som gäller och hur man ska prioritera.
- Man måste känna "att man klarar av det" samt att behövliga resurser är tillgängliga för att göra något åt situationen.
- Ledarens förmåga att ge order och styra och kanalisera informationen, hur knapphändig den än är, hjälper polismannen till "en förståelse" av en till en början kaotisk situation. Det är därför mycket viktigt att alla nivåer inom polisorganisationen har kunskap och för-ståelse för vikten av mental träning.

Vad kan göras på kort sikt, före ett arbetspass eller före ett planerat ingripande?
- Faktainsamling. Vad vet vi? Hur ser bilden av situationen ut?
- Vad innebär beslut i stort eller vilket mål/delmål förväntas.
- Vad krävs för att klara av arbetsuppgiften?
- Vad kan förbättras? Vad behöver man förbättra? Mål? Attityder? Beteenden? Hur ska man tänka?
- Koncentration Vad skall man koncentrera sig på?
- Hur hanterar man det okända? Vad kan hända som inte skall hända?
- Hur skall man hantera sina stressreaktioner?

Vad kan göras på lång sikt?
- Delge kunskap och färdighet i mentala träningsprocesser
- Verklighetstrogna övningar under utbildning. Öva med alla sinnen, under stressande betingelser i värsta tänkbara situationer med beaktande av situationsanpassad konfliktlösning. Individens/gruppens handlande är en viktig grund för händelseutvecklingen. Reflektera gentemot individens lösning av problemet både ut taktisk och moralisk/etisk aspekt.
- Handledare som leder utbildning måste ha kunskap och förståelse om de mentala processerna och lägga detta till grund för all utbildning/övning.
- Mental förberedelse på de stressreaktioner och de psykiska reaktioner som man kan förvänta i en skarp situation för att därmed öka förmågan för individen att klara sina arbets-uppgifter.
- Positivt tänkande. Uppfattningen av situationen beror på hur man känslomässigt reagerar på rådande betingelser och vilken attityd man har till uppgiften.
- Överinlärning medför minskad stress, rädsla och nervositet.
- Kunskap och förståelse för krishantering

Arbetsgruppen föreslår:
- att begreppet mental träning skall sättas in i ett större sammanhang där mental träning är en del. Andra exempel är stresshantering, miljöträning och mental förberedelse.
- att definitionen PHBT (polisiär handlingsberedskaps träning) återinförs som ett samlingsnamn för mental träning, mental förberedelse, stress och press,
- att man betraktar mental träning ur tidsperspektivet kort och lång sikt.

Efter Göteborgshändelserna 2001 blev de taktiska principerna inom svensk polis omvärderade, vilket innebär att vi går in i en ny fas av taktiskt tänkande när det gäller ingripande mot folkmassa. Svensk polis har i dag svårt att klara svårare ordningsstörningar. Det brister i utrustning, utbild-ning och arbetsmetoderna är för defensiva, vilket bl.a. innebär att polismännen blir alltför utsatta. Dessutom saknar arbetsmetoderna till stor del flexibilitet, mobilitet och tillräcklig hänsyn till tredje person. För att få en trovärdig beredskap att svensk polis klarar svårare ordningsstörningar så att händelserna i Göteborg inte upprepas måste ett modernt och trovärdigt nationellt IMF-koncept införas.

Som anförts i förslagets första del har polisen i Köpenhamn under en lång följd av år haft problem med svåra ordningsstörningar med kulmen år 1993 då man tvingades avge verkanseld mot en våldsam folkmassa. Efter den händelsen har en helt ny taktik införts med stora förändringar då det gäller organisation, logistik och utbildning.

Den nya taktiken , som infördes 1997, bygger på mobilitet och policyn "Vi finns men vill inte ha konfrontation". Taktiken är mycket offensivare än tidigare men bygger hela tiden på policyn situationsanpassad konfliktlösning.

Den danska taktiken förutsätter tillgång till anpassade fordon och kroppsskyddsutrustning.

Fordonen består av tungt skyddade specialbyggda fordon som är anpassade till polisens behov, byggda i Holland. Dessutom används lättsäkrade fordon, byggda av Volkswagen. I konceptet ingår även specialfordon för logistik, sjukvård, civilt gripande och transporter av gripna/omhändertagna. Sedan införandet har nästan ingen polisman blivit skadad trots en mängd våldsamma demonstrationer. Man har fått ett betydligt större antal demonstranter fällda för brott eftersom taktiken inte bygger på massgripanden utan gripanden av enskilda gärningsmän. Det danska konceptet innebär:

- Mobilitet samt flexibilitet i och utanför fordonen
- Disciplin: Strategi - samlat koncept -grupper. Om en gärningsman grips är även gripandeteknikerna från gatan in i transportfordonen baserade på att inte skada gärningsmannen. Inne i transportfordonen samtalar ingen förutom gruppchefen med gärningsmannen. Detta medför en psykologiskt lugnande faktor för både gärningsman och polismän.
- Kompetens: Insatschef - stabsfunktion -ledningscentral har fått specialutbildning.
- Insatser: Flera överskådliga insatsområden används.
- Taktiken är inriktad på snabba gripanden av enskilda gärningsmän. Ingen grips om inte gärningen kan dokumenteras, vilket ofta sker genom videodokumentation. Gripandena görs av både uniformerad och civil personal. I första hand används dock de specialutbildade civila styrkorna. Gripandet kan ske flera timmar efter en demonstration.
- Svårare ordningsstörningar. Arbetsgruppen anser därför att det danska konceptet bör införas fullt ut för svensk polis. Detta medför ytterligare utbildning och en rätt stor in-vestering Arbetsgruppen har i förslagets del 1 förklarat sig vara fullt övertygad om att den danska modellen är det koncept ett mindre land med en begränsad polisresurs skall använda vid i fordon. Ett svenskt mobilt koncept skall givetvis utgå från svenska förhållanden och bygga på det som fungerar bra.

Det mobila konceptet berör endast polismän i nivå 2 och 3 IMF och skall ses som en nationell resurs. En förutsättning för den taktik som föreslås är tillgång till lättsäkrade och tunga fordon. Taktiken bygger på att chaufförer alltid är kvar i fordonen. De tunga fordon kräver fasta chauffö-rer, med mycket god kompetens och färdighet då det gäller körteknik. Fordonen skall knytas till den nationella förstärkningsorganisationen.

Berörda polismän skall ha formell kompetens som bl.a. innefattar:

- kännedom och förståelse för det nationella konceptet,
- kunskap om den särskilda polistaktiken /psykotaktiken,
- ordersystem,
- kännedom och förståelse för det mobila konceptet,
- hantering av utrustning och hjälpmedel,
- färdighet i de taktiska insatsalternativ som hör till det mobila konceptet.

Ett lättsäkrat fordon är av fabrikat Volkswagen LT 35. Fordonet är försett med bl.a. margard sä-kerhetsrutor och ellås. Dörrarna går inte att öppna utifrån. Endast chauffören kan öppna dörrarna, i nödsituation även av andra.

Kostnaden för ett lättsäkrat fordon klart från fabrik med all extra utrustning enligt danska krav är 397 000 danska kronor. Svenskt pris: ca 496 000

Förslaget är att 113 lättsäkrade fordon köps in och fördelas enligt nedan:

Stockholms län 48 ,Västra Götalands län 30, Skåne län 15 och övriga län tillsammans 20 med en fördelning som senare får beslutas.

Kostnaden för införskaffandet av fordon bör ställas i förhållande till nypriset för de polisfordon svensk polis i dag köper.

Det kan finnas anledning att helt övergå till inköp av lättsäkrade fordon då nuvarande gruppfordon skall ersättas. Lättsäkrade fordon kan självklart nyttjas vid andra uppdrag än vid IMF och har betydligt bättre skydd än de fordon som köps in i dag.

Ett säkrat eller tungt fordon är av fabrikatet Merzedes Benz Vario och dessa görs utrustningsklara i Holland. Bilarna är gastäta. Fordonet har en yttre och en inre säkring samt möjlighet att genom en lucka släppa ut kastgasbehållare. Fordonen kräver fasta chaufförer.

Yttre säkring:
- säkrat med Lexan på utsidan,
- margard säkerhetsrutor,
- säkring av motorrum,
- säkring av avgasrör,
- punkteringssäkra däck.

Inre säkring:
- ellås enligt samma konstruktion som de lätt säkrade fordonen,
- säkerhetsbågar,
- nödutgång i taket,
- halksäkert golv.

Ett färdigt tungt fordon från fabriken i Holland med all utrustning beräknas kosta ca 1, 2 Mkr. Förslaget är att 20 tunga fordon köps in med en fördelning enligt nedan:
Stockholms län 8 och Västra Götalands och Skåne län vardera. Tre av fordonen bör dessutom förses med ett högre ballistiskt skydd som klarar exempelvis 5.56 mm ammunition typ NATO AP. Dessa tre fordon fördelas mellan de nämnda myndigheterna.

Fordonen är av samma fabrikat och typ som de lättsäkrade fordonen. De är specialbyggda med skjutdörrar på båda sidor. Förslaget är att 14 fordon för civilt gripande köps in och fördelas enligt nedan:
Stockholms län 6 och Västra Götalands och Skåne län 4 vardera.

Arbetsgruppen föreslår:
- att ett mobilt insatskoncept införs fullt ut enligt dansk modell, vilket innebär:
- att polismännens säkerhet sätts i fokus,
- att säkerheten för tredje person och motparten ökar,
- att polisens flexibilitet och mobilitet ökar - i och utanför fordonen,
- att möjligheten för snabba gripanden av enskilda gärningsmän ökar,
- att det mobila konceptet endast skall beröra polismän i nivå 2 och 3 IMF och skall ses som en nationell resurs,
- att snabbt kunna föra gripna från platsen - helst inom 5 minuter,
- att FORUM bereder uttag av en nationell kurschefs och handledarpool, som utbildas av danska instruktörer,
- att de nationella kurscheferna och handledarna sedan utbildar polismän i nivå 2 och 3 i det mobila konceptet,
- att fasta chaufförer till de tunga fordonen utbildas, vilka måste ges möjlighet till kontinuerlig utbildning och övning då körteknik är en avgörande del i det mobila konceptet, - att logistikfordon inköpes och utformas efter behovet,
- att lättsäkrade och i övrigt lämpliga fordon för civilt gripande inköps.

Polishundar kan i vissa IMF-situationer vara utomordentliga "verktyg" för att dämpa och stävja allvarliga ordningsstörningar och de kan även i vissa situationer dessutom vara resursbesparande. I andra lägen kan ett offensivt användande av tjänstehund vara en tändhatt som verkar igångsät-tande och upptrappande.

Här som i många andra lägen är det fingertoppskänslan hos polisinsatschefen som avgör när det är rätt tillfälle att sätta in en resurs för att uppnå bästa resultat utifrån bl.a. en tillämpning av 8 § polislagen.

I skarpa lägen är tjänstehund en resurs som inte skall användas utan understöd av poliser till fots. Det är viktigt att särskilt uppmärksamma att tjänstehunden kan sättas ur spel om polisen möter ett extremt våld. Vid kraftigt våld som utövas av en motiverad motståndare utsätts hundföraren och även hunden för skaderisker.

En annan viktig aspekt, som också måste vägas in, är den våldsanvändning som kan uppstå genom tjänstehundar. Tjänstehunden har vid svårare ordningsstörningar många gånger visat sig effektiv. Det går dock inte att komma ifrån att vissa negativa effekter med jämna mellanrum upp-står. Tredje man har vid skilda tillfällen drabbats av hundbett. Det har även förekommit att po-lismän blivit bitna av tjänstehund.

Lämpliga uppgifter för användning av tjänstehund kan vara:

- bevakning av objekt eller område som det bedöms särskilt angeläget att hindra tillträde till,
- bevakning av frihetsberövade personer,
- vid polistaktiska insatser där polisstyrkan vill uppnå en taktisk fördel genom styrkedemon-stration.

Det taktiska koncept med tjänstehund som används i dag bör dock vidmakthållas tills vidare då konceptet i vissa situationer kan vara klart försvarbart att använda. Munkorg bör användas vid dessa tillfällen och den bör få tas av endast på order av gruppchef. Det sistnämnda gäller natur-ligtvis inte i nödsituation. Vid övning eller dressyr för IMF-insatser bör eftersträvas att tjänste-hunden inte skall avge skall utan förarens kommando.

För att kunna använda hundresursen rätt krävs det att det finns kunskap om hundverksamheten på den nivå där det fattas beslut om insatser med hundpatrull eller grupp. Det är viktigt att det be-döms om hundarna är rätt resurs i förhållande till det mål man vill uppnå samt hundgruppens kapacitet och uthållighet. I de taktiska bedömningarna har polisinsatschefen eller motsvarande stor hjälp av ett hundbefäl.

Arbetsgruppen anser
att vid införandet av ett mobilt koncept tjänstehundens medverkan kommer att begränsas varför uppgifterna då bör fokuseras på objektbevakning och bevakning av frihetsberövade personer.

Det mobila konceptet utesluter användande av polisrytteri i den skarpa situationen. En kombina-tion av det mobila konceptet och hästar kan i vissa avseenden orsaka mer skada än nytta. Rytteri-et är dock till nytta vid vissa IMF-situationer såsom bevakning av grönområden eller markering för att en viss väg skall följas.

Arbetsgruppen föreslår:
att vid införande av det mobila konceptet polisrytteriet förlorar sin traditionella roll vid ingripande mot folkmassa.

Svensk polis har hittills inte ansett sig ha behov av tårgas vid IMF-händelser. Den danska polisen har tillgång till s.k. kastgas och gasvapen för utomhusbruk. Kastgasen är främst avsedd för an-vändning från de säkrade fordonen.

Göteborgskommittén ansåg det vara olämpligt och ej heller effektivt att använda tårgas som ett reguljärt hjälpmedel vid insatser mot ordningsstörande folksamlingar. Arbetsgruppen har samma uppfattning. Tårgas bör alltså inte komma i fråga som ett offensivt hjälpmedel i IMF-sammanhang.

I likhet med taktikprojektet anser dock arbetsgruppen att, vid allvarliga IMF-händelser, svensk polis bör överväga att ha tillgång till tårgas, främst kastgas med syftet den skall användas endast i nödsituationer för att inte behöva hamna i situationer där det enda alternativ som återstår är skjut-vapen. Beslut om användande av kastgas och gasvapen för utomhusbruk bör delegeras till lägst avdelningschef. Däremot bör gas inte användas för att t.ex. skingra en våldsam folkmassa när en nödsituation inte föreligger. För sådana uppgifter bör andra medel användas.

En allmän bedömning av vad som bör beaktas särskilt när tårgasfrågan övervägs ger följande översiktsbild:

Positiva faktorer:
- Kan vara ett mycket viktigt "verktyg" i nödsituationer.
- Får nyfikna och mindre motiverade personer att lämna platsen.
- Kan i bästa fall splittra upp en våldsam folkmassa.
- Utgör ett "verktyg" mellan batong och skjutvapen.

Negativa faktorer:
- Risk att tredje man drabbas.
- Paniksituationer kan uppstå.
- Tillgång till gas kan ge upphov till överanvändning, t.ex. när en nödsituation inte föreligger.
- Polismännen måste arbeta i skyddsmask vilket försvårar ordergivning och minskar uthålligheten.
- Relativt lätt för den motiverade motståndaren att skydda sig.
- Flyttar många gånger bara problemen.
- Kan uppfattas av det civila samhället och av motparten på så sätt att polisen trappar upp våldsanvändningen.
- Går in i ventilationssystem på fastigheter och byggnader.

Arbetsgruppen föreslår:
att svensk polis får möjlighet att använda tårgas utomhus,
att FORUM får uppdraget att bereda förutsättningarna för användning av tårgas utomhus

Från lekmannahåll har under de senaste åren framförts krav att svensk polis skall anskaffa vat-tenkanoner för användning i IMF-sammanhang. Göteborgskommittén avvisade för sin del an-vändning av mobila vattenkanoner men uttalade sig försiktigt positivt till vattenkanoner i fasta positioner för att hindra demonstranter att tränga igenom polisens avspärrningar t ex. runt en möteslokal.

Under taktikprojektet inhämtades ett brett faktaunderlag rörande användningen av vattenkanon från andra EU-länder. Det bör noteras att användning av vattenkanoner inte förekommer i den nordiska poliskulturen. Med tanke på att arbetsgruppen föreslår införande av ett mobilt IMF-koncept enligt dansk modell, förtjänar det att uppmärksammas att den danska polisen har gjort bedömningen att de inte har behov av vattenkanoner eftersom de inte passar in i den nuvarande danska taktiken. Dansk taktik bygger på att gripa och lagföra de som gjort sig skyldiga till brott och inte "spola bort eller blöta ned dom", vilket kräver tillgång till säkrade fordon.

Arbetsgruppen anser att svensk polis inte skall överge sin tidigare kultur i sammanhanget utan prioritera införandet av det mobila konceptet med investeringar i fordon och inköp av kropps-skyddsutrustning. Man får 12-14 säkrade fordon för samma summa som en lämplig vattenkanon typ Belgiska Arro.

Arbetsgruppen anser således att vattenkanoner inte skall anskaffas.

Arbetsgruppen anser:
- att svensk polis skall prioritera införandet av det mobila konceptet, vilket innebär att det inte finns behov av vattenkanoner.

Den expanderbara batongen är inte avsedd som en IMF-batong. Den är primärt ett personligt skydd för polismän. Den stora fördelen med den är det psykologiska övertag som uppstår vid utslag och användandet av rösten. Detta ger till effekt att batongen sällan behöver användas för att utdela slag. I grunden är den således ett defensivt vapen.

Effekt uppnås med denna batong endast om man träffar muskulaturen med batongens främre del (ca 2-3 cm). Normalt krävs 2-4 slag.

I det tumult som ofta uppstår i IMF-situationer är det svårt att åstadkomma rätt träff med denna batong, varvid den avsedda effekten uteblir. Det finns därför risk att man träffar delar av kroppen som kan vålla allvarliga skador. Batongen kan inte heller användas tillsammans med sköld.

Den vita batongen har fördelen av en betydligt högre maxkraft oavsett hur den träffar. Energipiken i muskulaturen är dessutom lika effektiv som den expanderbara batongen. Den vita batongen är därför lämpligare än den expanderbara i IMF-situationer eftersom den inte är lika beroende av träff med specifik del av batongen för att effekt skall uppnås. Den vita batongen är dessutom lämpligare tillsammans med sköld.

Slutsatsen är att den vita batongen är mer lämpad i IMF-situationer eftersom den inte är lika be-roende som den expanderbara av träff med en specifik del av batongen för att effekt skall uppnås. Detta måste ses som en klar fördel gentemot den expanderbara. Den vita batongen är dessutom kompatibel med sköldanvändning.

Den vita batongen är således den batong som primärt skall användas. Den expanderbara batongen kan dock medföras som en sekundär batong. För civila polismän är givetvis den expanderbara batongen det enda alternativet.

Arbetsgruppen föreslår:
att i normalfallet endast den vita batongen skall användas vid ingripande mot folkmassa,
att RPS ser över behovet av en ny IMF batong

I förslaget har många frågor avhandlats och inte bara de som gäller ingripande mot folkmassa. Det är viktigt att titta på helheten innan planeringen med detaljer för varje operativt typfall påbörjas. Tiden har varit knapp, vilket till viss del har varit positivt, men man kunde tidigt inse att allt inte kunde hinnas med. De behandlade frågorna om organisation, ledning, taktik och utbildning är enligt arbetsgruppens mening avgörande för om svensk polis skall ha förutsättning för att klara av svårare ordningsstörningar, grövre brott och svår påfrestning på samhället i fred.

Arbetet kan således inte ses som en slutprodukt. Mycket är gjort men väldigt mycket återstår. Därför måste FORUM inrättas. Några frågor bör betonas inför det fortsatta arbetet:

- Maskeringsförbud. Det förslaget i Göteborgskommitténs betänkande är nu ute på remiss. Arbetsgruppen anser, inte minst med tanke på de danska erfarenheterna, att maskeringsförbud är erforderligt för att svensk polis skall ha förutsättning att bemästra svårare ordningsstörningar.
- Kommunikationssystem. Frågan är mycket angelägen.
- Kompetensregister. Det finns behov av ett nationellt utbildnings/kompetensregister med do-kumentation om polisutbildning

Införandet av ett mobilt insatskoncept kommer, även utan hinder på vägen, att ta tid. Arbetsgruppens bedömning och förhoppning är att det blir infört under år 2006.

Som framgår av arbetsgruppens föreslagna tidsplan bör

- FORUM inrättas under hösten 2003. FORUM är garanten för fortsatt utveckling och en förutsättning för kvalitetssäkring av det nationella konceptet,
- nationella kurschefer och handledare knytas till FORUM,
- den nationella förstärkningsorganisationen identifieras
- utbildningsansvariga utses vid landets polismyndigheter, vilka tillsammans med FORUM kommer att utgöra ett nödvändigt nätverk för utvecklingen av det nationella konceptet,
- förslagna IMF-utbildningar fastställas för genomförande under 2004
- FORUM, som föreslagits, också verka för att utveckla det nationella IMF-konceptet med avseende på kriminalpolis - och dialogverksamhet samt polishundens och polishästens användbarhet vid IMF.