Fiasko igen...men avslutningen lovar mer!

Så var då ännu en fotbollssäsong till ända. Förväntningarna var höga och allt annat än guld framstod som otänkbart. Tyvärr upprepade sig den föregående säsongens usla spel och gulddrömmen sprack tidigt. Faktum är att hela vårsäsongen blev till en enda stor pina där man bara önskade att denna mardrömssäsong skulle ta slut så fort som möjligt. Förnedringen blev närmast total när sedan fiendelagen Hammarby, Djurgården och Göteborg ockuperade platserna 1, 2 och 3 i tabellen. Till slut kom Gnaget igång och man radade upp tolv raka seriematcher utan förlust. Lägg till detta två, för supportrarnas psyken i alla fall, viktiga derbysegrar mot Djurgår´n och Bajen och laget kom undan säsongen med någon slags heder i behåll åtminstone. Men sett över hela säsongen så är det att betrakta som ett riktigt praktfiasko som inte direkt mildrades av vetskapen av vilka två lag som kom etta och tvåa...

Intresset var på kokpunkten när Gnaget reste till Malmö i premiären för att ta det första steget tillbaka till den absoluta toppen efter den snöpliga andraplatsen 1999 och den fiaskostämplade tredjeplatsen år 2000. Den nye tränaren, gamle förbundskaptenen, OlleNordin hade köpts loss från IFK Norrköping för att tillsammans med gamle försvarsjätten Peter Larsson lotsa oss mot nya triumfer. Vi fick en mardrömsstart. Försvarsspelaren Luke Casserly fick se sig bli ordentligt uppsnurrad av en viss Zlatan Ibrahimovic som sedermera skulle säljas till Ajax i Amsterdam för över 80 miljoner svenska kronor. MFF vann med 2-0 och inte heller hemmapremiären mot Örebro gav något hopp om bättring. 0-0 och usel underhållning. Först i den tredje omgången kom säsongens första mål - och seger. 3-1 borta mot Norrköping efter, bitvis i alla fall, ganska bra spel. Tyvärr varade det inte länge. Redan i nästa omgång föll spelet tillbaka i samma gamla stereotypa anda. En knapp 2-1 seger hemma mot Trelleborg bärgades först sedan Andreas Andersson gått omkull i straffområdet på övertid. Laget gick nu in i en kollektiv formsvacka som sänkte föreningen allt längre ned i tabellen. Ett sargat AIK föll borta mot Göteborg med 1-0 innan man kom undan med blotta förskräckelsen mot både Dif och Bajen. Supportrarna började nu inse att spelarna var helt under isen och hade psyke som räddhågsna harar. Häcken klarades med nöd och näppe av hemma på Råsunda innan laget svarade för ytterligare en bedrövlig insats på Olympia mot Helsingborg, förlust 2-0.

Däremellan hann laget med att kvalificera sig för den svenska cupfinalen på Stadsparksvallen i Jönköping mot Elfsborg. Assyriska, Örebro, Trelleborg och Malmö hade i tur och ordning besegrats under våren. Cupen är förvisso det näst finaste man kan vinna här i Sverige men i år var det än viktigare för oss med tanke på att en finalseger skulle ge en biljett till UEFA-cupen istället för spel i betydligt mindre glamorösa och mer tidskrävande UIC-cupen (Intertoto). Tyvärr vek spelarna ner sig fullständigt i den avgörande straffsparksläggningen som följde efter det oavgjorda resultatet efter 90 minuter + förlängning. Thylander klev fram och slog en av de sämre straffar man upplevt. Även Corneliusson och Kibebe bommade innan Touma klev fram och prickade stolpen i det som skulle visa sig vara den sista straffen innan finalförlusten var ett faktum.

När AIK sedan i den tionde allsvenska omgången föll hemma mot Halmstad med 2-3 brast fansens tålamod. Två generaltabbar av målvakten Daniel Andersson och allmänna brist på kämpatag fick Råsunda publiken att vissla ut sina spelare. För första gången någonsin ekade taktfasta talkörer från den norra läktaren mot de egna spelarna som fick höra ramsor som "Varför kämpar inte ni?"och "Sänka era löner". Missnöjet var totalt och spelarna lämnade planen inför halvtomma läktare. Katastrofen var ett faktum och vreden och besvikelsen stor. Vad hade hänt med vårt stolta AIK?? En del av fansen väntade utanför och krävde svar på sina frågor. Spelarna hånades inför öppen ridå när de vågade sig ut från Råsundas innandömen och Firman bjöd in sig själva till samtal med ansvarige tränaren Olle Nordin.

UIC-cupen gav en skön solbränna men inte så mycket mer. Walesiska Carmarthen och danska Odense avfärdades utan några större problem innan franska ligalaget Troyes blev för svåra och uttåget ur Europa kändes logiskt. Man hann även med att besöka gamla AIK hjälten Mattias Aspers nya klubb Real Sociedad och skämma ut sig under en träningsmatch. Spanjorerna var tvungna att plocka fram kulramen och hann räkna till sju innan domaren blåste av förnedringen.

Laget började i alla fall under sommaren ta sig samman så pass mycket att man började plocka trepoängare åtminstone emellanåt. Fem sommarmatcher mot Sundsvall, Örgryte, Elfsborg (som mest blev ihågkommen för den streakare som till publikens jubel tog sig in på gräsmattan), Örgryte igen och Sundsvall igen (där gamle kämpen Michael Brundin hyllades för sina insatser i AIK tröjan) gav sammanlagt tio poäng. Augusti månad inleddes med två 2-2 matcher mot Halmstad och Helsingborg (där Judas Jansson fick sina fiskar varma) innan Elfsborg besegrades på Ryavallen med uddamålet. Epitetet "oavgjorda Olle" levde vidare från hans sejour i Norrköping och de båda enpoängarna mot Trelleborg borta och Norrköping hemma underströk ytterligare lagets brist på förmåga att avgöra matcherna. Ett annat kusligt faktum var att vi ännu inte besegrat något lag som låg före oss i tabellen. Därför kändes det klart oroligt inför höstderbyt mot Dif som enligt en samlad presskår spelat landets roligaste fotboll. Men när fansen behövde det som mest så gav spelarna äntligen denna mörka säsong något ljust att komma ihåg. 2-1 segern mot vår äckliga "lillebror" följdes upp med 1-1 hemma mot IFK Göteborg (med en utbuad och hånad Pontus Kåmark i bortalaget) innan Häcken krossades på Rambergsvallen med hela 6-1. När sedan serieledande(!) Hammarby kom på besök till Råsunda kunde faktiskt söderbröderna säkra SM-titeln på våran egen hemmaarena! Naturligtvis fullständigt otänkbart. Den dagen Hammarby får lyfta några SM bucklor på Råsunda finns inte så länge vi är i närheten! Nu stoppades Bajen istället av ett, äntligen, helladdat AIK som malde sönder dem. 5-2 efter rena rama propagandaspelet och den största segern mot Bajen sedan 1983 då Bajen slogs tillbaka med samma siffror i den första SM-kvartsfinalen på Råsunda.

De två avslutande trepoängarna mot Örebro och Malmö gav oss med viss möda 45 poäng, en tredjeplats och därmed kvalificering till UEFA-cupen kommande säsong. AIK:s styrelse påstod sig vara nöjda med den infriade målsättningen (europaspel) och Olle Nordin drog nog en lättnadens suck och sa nåt i stil med att "det här tar vi med oss till nästa säsong". Men alla supportrars hjärtan blödde redan efter den pinsamma vårsäsongen och med Bajen, till massmedias och "fotbollssveriges" stora glädje, som svenska mästare och Djurgården som silvermedaljörer var det inte lätt att vara kaxig i Stockholm om man inte är firmakille vill säga.

Om vi skulle ge oss på lite spelarkritik och börja längst bak så är det helt klart att idén med två förstamålvakter inte slog väl ut. Både Daniel Andersson och Dime Jankulovski gjorde godkända insatser under säsongen men inte mer. Det var först när Dime skadade sig och AIK meddelade att man ej skulle utnyttja sin förköpsrätt på honom som Daniel Andersson klev fram som en riktig nr 1 och gjorde en bra avslutning på säsongen. Annars var det Daniel Andersson som kostade oss några poäng under våren med tveksamma ingripanden och i synnerhet då Halmstads matchen hemma. Nu försvinner Dime och det kan kanske kan höja Daniel inför nästa år men det känns ju inte som man skulle tacka nej till Mattias Asper om han väl skulle vilja komma hem till Råsunda... Som backup till Daniel nästa år lär Söderberg köpa in en ung, het och lovande kille i 20-årsåldern samtidigt som 17-årige talangen Frank Pettersson finns i bakgrunden.

Teddy Lucic var vår bäste back och även under den katastrofala vårsäsongen den ende som höll klassen och inte minst höll ihop laget. Utan Teddy hade vi legat under nedflyttningsstrecket i våras. När Teddy sedan gick sönder ville det sig inte sämre än att sommarförvärvet Per Nilsson från Sundsvall klev in och gjorde en fullt godkänd höstsäsong. En kille med framtiden för sig! Anledningen till att köpet av Nilsson blev så brådskande var ju att klubben drabbades av en hysterisk psyksjuk flickvän under våren. Supertoffeln David Ljung ville ha med sig tjejen i omklädningsrummet och på spelarbänken och grät ut i landets största morgontidning. Ljung såldes glädjande iväg till Norge och Molde och det ska han vara jävligt tacksam för. Benjamin Kibebe kostade oss poäng under våren och hade inte många rätt. Men han växte successivt under säsongen och med några kilon till på den taniga kroppen kan han nog hålla undan i närkamperna också. Kalle Corneliusson inledde säsongen som landslagsman men tog ett kliv tillbaka under året. Lagkapten Corneliusson skar av sig en sena i fingret när han skulle äta gurka och blev borta en längre tid från fotbollen. När han sen kom tillbaka hade han inte många rätt. Det för oss ju osökt in på ett annat stjärnskott, nämligen "Fylle-Thylle". Det var en usel spelare som kom hit med en A-landskamp i bagaget men som visade sig hålla knapp div 2 klass. När nu Thylanders kontrakt går ut så är vi dom första att applådera faktumet att vi slipper se han i AIK tröjan något mera. Någon som vi heller inte får se kommande säsong i AIK tröjan är Erik Edman som redan under sommaren lämnade oss för ett kontrakt med holländska Heerenveen. Edman blev aldrig någon superhit i Gnaget utan svarade för en "bra" insats och med tanke på vårt ekonomiska läge kändes det helt rätt att släppa Edman. Luke Casserly är en spelare som fått mycket skit, icke minst av oss, men vi är benägna att ge Luke viss upprättelse då han faktiskt spelade upp sig under säsongen och under hösten tog en ordinarie vänsterbackplats och höll en klart godkänd allsvensk nivå.

Bland mittfältarna bör Daniel Tjernström verkligen rannsaka sig själv efter två mycket svaga säsonger. Nu var Tjernström skadad större delen av hösten men hade han inte haft kontrakt även över nästa år så är vi relativt säkra på att AIK släppt honom. Tjernström har varit en av säsongens stora besvikelser. Stefan Ishizaki hade svårt att komma i fatt efter sin skada men när han väl gjorde det så tillhörde han en av de bättre. Har en enorm potential och kommer att bli stor! För Sharbel Touma var det här säsongen han skulle ta det stora klivet efter förra årets skadebekymmer. Det gick väl så där. Våren visade, som resten av laget, mest brist på kämpatag och inställning. När hösten kom, kom också Mats Rubarth i gång och Touma fick allt svårare att göra sig rättvisa. Rubarth ja, bicykletamålet mot Hammarby i höstderbyt var ett av de snyggaste målen någonsin på Råsunda och kan bara Rubarth hålla en högre lägsta nivå så kan det här bli bra. Unge Slavik Jevtushenko är en liten spelare med en stor potential. Han har, liksom sin far hade, en blick för spelet och en förmåga att se möjligheterna som är få förundrat. Väger ännu för lätt men har nyligen signat ett nytt två årskontrakt med klubben så tiden finns. Thomas Lagerlöf får inget nytt kontakt med AIK. Tolle har varit ifrågasatt i förstaelvan genom åren men alltid haft en plats inom truppen och under höstsäsongen varit en av lagets jämnaste spelare. Han kom till klubben redan 1985 och det blev sammanlagt tolv A-lagssäsonger. Lagerlöf hyllades storstilat under avslutningsmatchen mot Malmö och förtjänar all heder av sina år i föreningen.

En annan spelare som lämnar AIK efter året och som också hyllades välförtjänt i samband med den sista matchen är Nebojsa Novakovic. Den 37-årige serben har gjort många viktiga insatser för AIK under sina fem säsonger i föreningen. I första hand målet mot AEK som förde oss till Champions League samt Nebojsas drömlobb mot Barcelona i den första gruppspelsmatchen som aldrig går bort från näthinnan. Andreas Andersson började säsongen som anfallare och förväntad skyttekung. Men det gick inte bra för det gamla Italien- och Englandsproffset. Han flyttades ner som höger mittfältare och med höstuppryckningen kom också Andreas igång med både spel och målproduktion. Nio mål blev det totalt. Visserligen under förväntan men efter våren så hade man varit mer än nöjd om någon sagt att Andreas Andersson överhuvudtaget skulle göra mål någon mera gång. Andreas Alm blev vår näst bäste målskytt med sju mål men då Alm inte kom tillbaka från sin skada förrän under sommaren var det ett helt klart godkänt facit. Alm var den spelare som främst personifierade AIK:s starka höstsäsong och med sina kämpatag är han ett stort föredöme inom truppen. Patric Andersson började säsongen ganska bra och var med sin ettrighet och jagande det enda orosmomentet motståndarlagen hade att se upp med under våren. Men P Andersson mattades och föll ur startelvan och känns som en typisk medelmåttig allsvensk fotbollsspelare. Martin Åslund kan inte vara nöjd med sin säsong. Åslund börjar likna Jonny Rödlund. En stor talang - som aldrig riktigt slår igenom. Åslund är nu 25 år och det är hög tid att ta klivet framåt och visa att man har ambitionen att bli en bättre spelare. När AIK:s starka höst var till ända var Åslund den enda spelaren ur förstaelvan som inte riktigt var lyckad. En annan spelare som snart måste ta ett kliv framåt är Daniel Hoch. Hochen är nu inne på sin femte A-lagssäsong i klubben och även den här blev söndertrasad av skador. Hoch har ett år kvar på kontraktet. Viktigt nu att han får vara skadefri och kan börja etablera sig i laget på allvar.

Till nästa säsong försvinner alltså minst fyra spelare. Ett nyförvärv är redan klart. Mittfältaren Svante Samuelsson kommer ansluta från norska Brann Bergen. Återstår att se vad han kan prestera i klubben. Enligt uppgift lär han ha ett bra psyke i alla fall - någonting som kan vara en nog så viktig egenskap i AIK. Juniorerna Gabriel Petrovic (mittfältare), som prövade på A-lagsspel redan i år och gjorde det bra, samt Jonas Forsberg (back) flyttas upp i A-truppen. Det är bra! Som vi tidigare skrivit är det mycket viktigt för klubbens framtid, både sportsligt och ekonomiskt, att de egna juniorerna får chansen att spela allsvensk fotboll i AIK. Mattias Moström som varit utlånad till Superettan och Café Opera under säsongen kommer med största sannolikhet att fortsätta sin låneperiod där kommande säsong. Det innebär att vi är i behov av en andremålvakt samt minst en försvarsspelare.

Tränarduon Nordin/Larsson har varit ifrågasatt hela säsongen både bland supportrar och spelare. Helt klart har duon mycket att bevisa ännu. Att höra Olle Nordin förklara bort förluster med ord som att han var "nöjd" med spelet samt "vi tar med oss sista kvarten till nästa match" kunde man ju närmast spy åt emellanåt. Att sen vissa spelare gnäller både internt och ute i media är inget konstigt när det gäller Gnaget. Här verkar spelarna tycka att de själva ska ta ut laget och enda gången spelarna varit riktigt nöjd med en tränare de senaste åren är när Hamrén var här och så gick det ju som det gick också. Håll käften och vinn matcherna istället!

Något oroande med dagens lag är att de flesta av spelarna som Stefan Söderberg värvat till klubben antingen stannat i utvecklingen eller tagit ett kliv tillbaka. Söderberg måste här ta sitt ansvar och börja tänka annorlunda. Spelare som kommer till klubben för dyra pengar ska vara beredda att lägga ner mycket kraft och visa en inställning att föra AIK framåt som vi har saknat hos vissa namn som enbart sett klubben som en bra plattform att lyfta hög lön för att sedan hoppa på första bästa proffserbjudande. Proffs förresten, spelarna är redan proffs här i AIK! Säg den spelare i klubben som jobbar 8-17 för att sedan åka ner till träningen. Dom tiderna är definitivt förbi. Varför jobba för när man lyfter 200 000 kr/månad?? Stefan Söderberg är också delansvarig till att ha släppt ifrån sig Andreas Johansson till Djurgården. En spelare som redan i Gnaget visade upp en stor potential och som kommer att bli riktigt bra. I år en av Djurgårdens bästa spelare.

När det gäller det ekonomiska läget så är det alltjämnt prekärt. Klubben blöder fortfarande kraftigt men Sanny Åslund har genom en rad besparingsidéer tillfälligt bromsat blodflödet. När Sanny tillträdde var läget riktigt riktigt illa. Generaltomten Sune Hellströmer hade tillsammans med andra idioter inom AIK:s styrelse dragit ner klubben ordentligt i det ekonomiska träsket. Sanny kom hit i grevens tid och har nu också bakbundit den frikostige Söderberg både när det gäller spelarköp och skrivande av nya kontrakt.

Ett annat bekymmer som vi helst hade sluppit är vissa spelares vidlyftiga uteliv. Det vill säga, brist på moral och ansvar mot sin arbetsgivare (AIK och vi supportrar) och en jävla dålig tajming och professionalism. Det finns en liten klick spelare inom dagens A-trupp som inte kan bete sig. Att ränna runt på krogen när laget spelar som skit kan inte vara hälsosamt och att som vår lagkapten ta sig en utgång natten(!!) innan match är straffbart! Att sedan samme lagkapten(!) visar fingret mot sin egen hemmapublik är bara ytterligare ett exempel på att någon måste ta honom i örat innan dom stora pojkarna gör det. Att Mattias Thylander nu försvinner sörjer säkert vissa krogägare men inte vi. Ett annat exempel är Andreas Andersson som avstängdes från spel i en UIC-match av sin egen klubb efter ett fylleslag på Gotland under sommaren. Vi förstår inte att det ska vara så jävla svårt att koncentrera sig på det man är här för att göra - spela fotboll. Även om en spelare skulle göra 20 mål så vill vi slippa se honom dyngrak på krogen - hade han skött sitt leverne bättre kanske han hade gjort 30 mål i stället. Vill en spelare ta sig en bläcka föreslår vi att han gör det EFTER säsongen. Basta!!

Till sist måste vi nämna publiken. Vi höjer i år vårat publiksnitt ytterligare. 15 496 i snitt på 13 hemmamatcher. Helt otroligt! Inte minst med tanke på lagets minst sagt usla vårsäsong. Laget har som vanligt fått ett mycket bra stöd hemma på Råsunda som man inte gjorde sig förtjänt av förrän på senhösten. Med hösten på näthinnan kan vi säkert sälja en hel del säsongsbiljetter även till nästkommande säsong men då måste nog laget börja prestera något och hålla en hel säsong också. Vi är värda framgång igen. Och tålamodet hos supportrarna är inte hur stort som helst. Visst, hos oss är det väl egentligen det, vi är där oavsett hur usla spelarna är, men om AIK tänkt sig behålla marginalåskådarna och sitt höga hemmasnitt så måste klubben börja vinna titlar igen. Skit i medgångsfansen kan man ju tycka, men glöm inte att även medgångssupportar betalar inträde och inträde/säsongsbiljett ( = stora pengar för AIK).Något som vi uppenbarligen är i behov av.

Fotbollen är het. Inte minst i Stockholm sägs det. Men för oss som följt klubben i 20 år har i alla fall de senaste tio åren varit heta så när vi säger att denna säsong var den svalaste någonsin så är det hög tid för AIK:s spelare och ledare att agera. Ge oss den framgång vi kräver och förtjänar!! Vi är bara trea i Stockholm enligt tabellen. Det har inte hänt sedan 1979 (då vi åkte ur) att vi varit efter BÅDE Hammarby och Djurgården och inte sedan 1987 att vi varit efter Hammarby! Men nu hände det! Må det aldrig någonsin hända igen!!

STÖD AIK ÄVEN 2002!!!