Senast uppdaterad 2017-04-01

Vi hatar

Vissa spelare (och tränare) gillar man, vissa gillar man inte. Här har ni en förteckning över den senare kategorin, de absolut värsta rövhålen som antingen haft en AIK tröja på sig eller en motståndartröja (eller båda). Spelare som misskött sig å det grövsta gentemot AIK som klubb och visat noll respekt för oss supportrar. Spelare utan någon som helst heder eller moral. Spelare det borde vara skottpengar på. Vi bjuder på bärs till den eller de AIK- supportrar som får chansen att ge nedanstående fotbolls- och ishockeyspelare en läxa. Vi förlåter aldrig och vi glömmer aldrig...

För att komma ifråga för en plats på den stora "Vi hatar"-listan så krävs i regel att man varit aktiv i modern tid (1970-tal och framåt).

Här nedan har ni de största svinen utan någon annan inbördes rangordning än att de står uppställda i bokstavsordning:

Jan Eriksson, Fotboll (spelare), född 1967.
GIF Sundsvall, IFK Sundsvall, AIK, IFK Norrköping, 1.FC Kaiserslautern, AIK (utlånad), Servette FC, Helsingborg IF, Sunderland AFC, Tampa Bay Mutiny.

Judas # 2. Jan "Janne" Eriksson kom till AIK som en medelmåtta från IFK Sundsvall. Det var i AIK han fostrades till en storspelare och landslagsback. Flera hundra AIK:are reste ner till Italien VM-1990, de flesta bara för att hylla Janne Eriksson som satt på bänken.

Inför säsongen 1991 när AIK:s stora satsning för att nå toppen med Tommy och Stefan Söderberg i spetsen inleddes lämnade Eriksson AIK efter att i veckor ha baktalat klubben via massmedia. AIK erbjöd Eriksson det bästa kontrakt vi någonsin hade lagt fram till en spelare. Det räckte inte. IFK Norrköping bjöd mera och värvade inte bara Eriksson utan även forwarden och "pappas (Ove) pojke" Niclas Kindvall. AIK-supportrarna rasade medan Eriksson attackerade fansen via kvällstidningarna och kallade oss för "kappvändare"! Janne Erikssons återkomst till Råsunda kantades av vrede och hotelser. AIK vann med 1-0 och Eriksson fick återvända hem till Norrköping med svansen mellan benen efter att ha blivit unisont utbuad varje gång (52 gånger) han rörde bollen. Inför bortamatchen i Norrköping senare på säsongen gick rykten att AIK-supportrar hade med sig skjutvapen för att göra slut på Erikssons lidande. Eriksson fann, efter polisens rekommendationer, det bäst att lämna staden under matchdagen.

Klubbdirektör Stefan Söderberg, som sagt sig vara "mycket besviken" på Eriksson när han avböjde AIK:s kontraktsförslag 1991, chockade fansen genom att ta Eriksson tillbaka till klubben(!) på lån inför säsongen 1995. Det var i samband med detta en dåvarande ordförande i supporterföreningen Black Army fällde den klassiska kommentaren på frågan om han hade något råd till Janne Eriksson; "Bryt benen" blev svaret. Det tog dock inte lång tid förrän Eriksson lämnade AIK igen för en ny misslyckad proffssejour.

Den skadedrabbade Eriksson avslutade sin karriär i den amerikanska MLS-ligan där ännu en skada satte stopp för fortsatt spel. Jan Eriksson gav under sin karriär alltid ett egoistiskt intryck. Han svek oss som en fitta. Vi hatar och föraktar honom för evigt!

Jesper Jansson, Fotboll (spelare), född 1971.
Braås GoIF, Öster IF, AIK, Djurgården IF, Stabaek IF, Racing Club Genk, Helsingborg IF, Stabaek IF, IFK Torekov.

Judas # 3. Kanske den största svikaren av dem alla. Jesper Jansson var spelaren som fick äran att bli lagkapten i AIK, spelaren som i en intervju sagt sig kunna "tatuera in AIK-märket i pannan", men också spelaren som svarade för ett oförlåtligt svek när han inför säsongen 1996 lämnade AIK efter en kontraktstvist och skrev på för den största fienden av dem alla - Djurgårdens IF!

Faktum var att Jansson hade ett år kvar på sitt kontrakt men krävde en omförhandling då han ville höja sin lön ytterligare, något som AIK inte gick med på. Då gick Jansson ut i media och sa att han ville spela för Djurgården! Dif som erbjöd Jansson ett kanonkontrakt fick se sin nya "stjärna" bli utsatt för den värsta terror en svensk fotbollsspelare någonsin blivit utsatt för. Jesper Jansson hotades till livet och utsattes för så grova trakasserier att polisen rekommenderade att han fick skyddade personuppgifter samt fick flytta till en hemlig bostadsadress. AIK-supportrar spårade dock upp Jansson och hans nya "hemliga" adress, han jagades i en taxi i centrala Stockholm och efter månader av psykisk terror valde Jansson att lämna Djurgården, Stockholm och Sverige för spel i norska Stabaek. Jansson har i tidningsintervjuer senare sagt att han var helt "psykiskt utbränd" när han kom till Stabaek.

Efter Norgesejouren skrev Jansson på för belgiska Genk innan han återvände till Allsvenskan igen, den här gången i Helsingborgs IF tröja. Bara tre veckor innan den allsvenska säsongen 2005 visade dock "Judas" att han är landets genom tiderna största fotbollshora när han som lagkapten helt sonika bröt sitt kontrakt med Skåneklubben för ett mer lukrativare erbjudande från sin nygamla klubb Stabaek! Känns beteendet igen? En gång hora - alltid hora! Ett år senare tillkännagavs dock att Jansson la skorna på hyllan på grund av en efterhängsen knäskada och istället sadlade han om till en sportchefskarriär i Helsingborgs IF(!) där han hamnade i ett verbalt bråk med AIK-hjälten Stuart Baxter efter dennes avhopp som tränare för HIF 2007. Jesper Jansson, av alla människor, tog sig friheten att ifrågasätta Stuarts klubbkänsla(!) och att han "ville göra klubben illa".

I oktober 2014, 18 år efter övergången från AIK till Djurgården, så korsades Jesper ”Judas” Jansson och AIK-fansens vägar igen. Den här gången på en restaurang vid Stureplan i Stockholm där en dyngrak Jansson örfilades upp inför öppen ridå innan han slängdes ut från krogen. Något som vi givetvis belönade och firade med skumpa. Vi är inte långsinta men vi glömmer aldrig, inte ens 18 år senare…!

Jesper Jansson är en dum naiv jävla bonde som alltid varit direkt ointelligent. Han gjorde sitt livs misstag när han lämnade AIK för Dif. Han kommer vara en hatad och avskydd man tills han dör!

Pontus Kåmark, Fotboll (spelare), född 1969.
IK Franke, Västerås SK, IFK Göteborg, Leicester City FC, AIK, IFK Göteborg.

Pontus Kåmarks sejour i AIK-tröjan rymde bara elva allsvenska matcher men han hann ändå med att skapa så mycket skit och oreda att både laganda och SM-guld försvann. Kåmark, känd gnällspik och med ett närmast sjukligt förhållande till sin dotter vars namn (Nadine) hela fotbollssverige numera känner till, värvades från engelska Leicester City som Bosmanfall. Han förhandlade sig till en sign on bonus i mångmiljonklassen, en lön på dryga 200 000 kr/mån plus en rymlig lägenhet i Vasastan.

Redan under försäsongen 2000 började det dock skära sig mellan Kåmark och tränaren Stuart Baxter. Baxter ville ha en professionell attityd hos sina spelare - Kåmark ville ha semester och ständigt tillbringa tid hos dottern i Göteborg. Kasinobesök, krogbesök, sena ankomster till träningar eller att inte dyka upp alls varvades med ett bedrövligt spel i de inledande matcherna under säsongen 2000. Kåmark gick och lallade på planen, kämpade inte ens utan ägnade sig enbart åt att sparka upp luftpastejer i luften tills han blev utbytt. Droppen för Baxter blev när Kåmark började uppvigla de övriga spelarna i truppen att försöka avsätta honom. Kuppförsöket misslyckades och Kåmark stängdes av från spel av sin egen klubb!

I samband med en landskamp bröt Kåmark korsbandet och bölade som en småunge rätt in i TV-apparaterna. Inte över skadan utan över att han tyckte att AIK lurade han på pengar då han själv missat att teckna en försäkring när han skrev på för AIK. "Jag har inte ens råd att betala hyran", kläckte den förmögne fotbollshoran ut sig genom medierna där han fortsatte att driva en förtalskampanj mot AIK.

Efter säsongen lyckades AIK sälja skräpet till IFK Göteborg som tacksamt tog emot det gamla ex-proffset. Kåmark fortsatte dock via media att baktala AIK som förening, dåvarande tränaren samt uppvisa ett stort förakt mot supportrarna. Han sade sig också vara orolig över att behöva "åka pansarvagn" nästa gång han skulle besöka Råsunda. En knäskada satte dock stopp för Kåmarks karriär och han ägnade sig en tid istället åt att kommentera fotboll i TV4 (vilket han för övrigt gjorde jävligt dåligt!) innan girigheten tog överhanden igen och han tvingades lämna sitt TV-uppdrag för att det krockade med hans anställning hos ett spelbolag.

Mikael Martinsson, Fotboll (spelare), född 1966.
Vasalund IF, Djurgården IF, IFK Göteborg, IF Elfsborg, Vasalund IF.

Solnafödde Martinsson blev i sina ungdomsdagar ratad av AIK och hamnade i stället i grannklubben Vasalund och där inleddes också ett konsekvent AIK-hat som bara förstärktes när Martinsson skrev på för Djurgårdens IF.

Mikael Martinsson har under sin karriär aldrig missat en chans att tala om för omvärlden hur mycket han hatar AIK. Speciellt ett tillfälle har etsat sig fast. Efter Dif:s 4-1 seger mot AIK i Mästerskapsserien 1991 spydde Martinsson i en TV-intervju ut sitt hat mot klubben under bästa sändningstid. Efter spel i både IFK Göteborg och Elfsborg skrev Martinsson inför säsongen 2001 på för sin moderklubb Vasalund där han även avslutade sin elitkarriär.

Thomas Ravelli, Fotboll (spelare), född 1959.
Öster IF, IFK Göteborg, Tampa Bay Mutiny, IFK Göteborg, Öster IF, IFK Göteborg.

Den så kallade "nationalhjälten" (efter VM-1994) Thomas Ravelli har alltid varit impopulär på Råsunda. Många tror att detta grundar sig på någon slags skojig "hat-kärlek" under åren mellan Ravelli och AIK-klacken men faktum är att konflikten går både djupare och längre tillbaka i tiden än så.

I mitten på 1980-talet då Thomas Ravelli spelade för Öster tillsammans med sin tvillingbror Andreas mötte man AIK på Värendsvallen i Växjö. Thomas Ravelli, som då hittills mest varit känd för allmänheten för sitt löjeväckande gnällande och dåliga uppträdande på planen, tyckte sig under en hörna ha blivit knuffad av AIK-hjälten Sven "Dala" Dahlkvist. Så efter matchens slut gav sig bröderna Ravelli på "Dala" med slag, sparkar och spottloskor i spelargången. Dagen efter uppdagades händelsen i massmedia som också kunde "avslöja" att den som hade råkat knuffa till Ravelli i samband med hörnan inte var någon mindre än hans egen lagkamrat Peter Truedsson.

De verbala hatramsorna mot Thomas Ravelli accelererade i början på 1990-talet för att sedan kulminera i samband med en match på Råsunda 1995 när Ravelli kallade AIK-forwarden Pascal Simpson för "jävla svarthuvud". Lägg också till ett antal "långfingrar" mot AIK-klacken genom åren och hatet blir än mer förståeligt. Thomas Ravelli har numera avslutat sin karriär efter att åldern äntligen tagit ut sin rätt. Idag gör han allt för att bibehålla sin plats i rampljuset och är det någon reklamfilm, gala eller någon annan fånig tillställning med gamla avdankade fotbollsspelare inblandade så kan vi närmast garantera att Ravelli är där...

Mattias Thylander, Fotboll (spelare), född 1974.
Höllviken Gif, Malmö FF, AIK, Halmstad BK, Silkeborg IF, Trelleborg FF.

Skåningen Mattias Thylander värvades från Malmö FF varifrån han anlände som nybliven A-landslagsman (1 landskamp) samt med smeknamnet "Samba-Thylle". Han hade redan börjat ta italienska språklektioner då det var i Italien han påstod sig vilja bli utlandsproffs i. När han två år senare lämnade AIK så gjorde han det utan att vara i närheten av några fler landskamper och med det nya och betydligt mer passande smeknamnet "Fylle-Thylle". San Siro och Italien var inte ens en dröm längre utan han fick nöja sig med Örjans Vall och Halmstads Bollklubb.

Thylander värvades under den AIK era då klubben spenderade alldeles för mycket pengar på alldeles för dåliga spelare som kom till Stockholm enbart med sedelbuntar och dyr champagne framför ögonen. Som alla vet så kulminerade allt detta säsongen 2004 då en överbetald främlingslegion spelade AIK ur Allsvenskan för första gången på 25 år.

Thylander spelade i AIK 2000-2001 och stöttades faktiskt ganska hårt av både AIK-klacken och grabbarna under inledningen av sin sejour i AIK. Men ju längre tid som gick så märkte fler och fler, både supportrar och folk inom klubben, att något inte stod rätt till. Thylander gjorde en slät figur när han väl fick spela och han sågs allt oftare ute på nattklubbarna runt Stureplan, för det mesta rejält överförfriskad. Han kom bakfull till träningarna och påträffades även berusad på en nattklubb natten före en hemmamatch. Han hamnade i bråk med en supporter på nattklubben Tiger på Kungsgatan och i verbala bråk med desto fler. Enligt uppgifter fick supportrar även vid minst ett tillfälle betala en taxi för att få hem en gravt berusad Thylander. Han verkade tillbringa mer tid på krogen än på fotbollsplanen. Gränsen hade naturligtvis för länge sedan passerats och supportrarna med Firman Boys som alltid i frontlinjen vände sig emot Thylander som förklarades som persona non grata (icke önskvärd) i AIK.

Grabbarna ville slita honom i stycken men vi insåg att vi hade att göra med en sjuk människa, en fullt utvecklad alkoholist. Det var tragiskt att bevittna hur en välbetald elitfotbollsspelare så kraftigt sjunkit till botten utan någon tanke på vare sig sin klubb eller dess supportrar - eller för den delen inte heller på sig själv. Situationen blev ohållbar och Thylander fick gå från klubben efter säsongen.

Efter att under två säsonger ha spottat klubben och dess fans i ansiktet med sitt oseriösa beteende så började "Fylle-Thylle" via massmedia med förvirrande uttalanden också baktala AIK:s mest engagerade supportrar! Sex år efter att han tvingats lämna AIK så skrev den dåvarande Trelleborgsspelaren Thylander i juli-2007 en debattartikel i tidningen Expressen om Firman Boys. Detta efter att AIK-backen Jimmy Tamandi hamnat i handgemäng med en AIK-supporter i samband med en krogkväll dagen efter en förlustmatch och Firman fördömt Tamandis handlande (vilket han senare också bad om ursäkt för). Det blev därför nästan komiskt och direkt skrattretande att behöva läsa hur den största fyllproppen som spelat i AIK i modern tid fick bre ut sig med stora lögner och samtidigt försvara sin och andra spelares rätt att å ena sidan tjäna stora summor pengar men å andra sidan inte ha några skyldigheter eller krav på sig. När Thylander sedan i samma artikel skulle tala om för oss hur vi ska sköta vår egen klubb och hur en AIK- supporter förväntas uppträda så blev det rent surrealistiskt!

Mattias Thylander är en av de mest oproffsiga spelare som haft på sig en AIK tröja. Han är även att betrakta som en av de största felvärvningarna om man ser till vad hans uppträdande gjorde med lagmoralen och prestationerna på planen under hans sejour i klubben. För oss är han inte ens värd en lakritsshot på Södermalm!

Lars Zetterlund, Fotboll (spelare), född 1964.
IF Älgarna, AIK, IFK Göteborg, Örebro SK, Dundee United, Örebro SK, IK Heimer.

Judas # 1. Lars Zetterlund, för övrigt brorson till förre AIK spelaren och tränaren Rolf Zetterlund, blev klubbens första Judasfall i modern tid sedan han inför säsongen 1987 lämnat AIK för en fetare lönecheck hos 1980-talets storklubb inom svensk fotboll, IFK Göteborg. Och för första gången på Råsunda så ekade ramsan "Sålt sig som en hora..." när Zetterlund återvände till Stockholm för match mot AIK.

----------------------------------------

Utmanare till den stora Vi hatar- listan:

Stefan Batan, Fotboll (spelare), född 1985.
Assyriska FF, Djurgården IF, Assyriska FF, Hammarby IF.

Anders Broström, Ishockey (spelare), född 1952.
Kallinge SK, Tingsryd AIF, Västra Frölunda IF, Boston Bruins, Västra Frölunda IF, Sparta Sarpsborg, Stjernen Hockey Fredrikstad, IF Mölndal Hockey.

Håkan Södergren, Ishockey (spelare), född 1959.
Rosersberg IK, Djurgården IF, Huddinge IK.

----------------------------------------

Hedersomnämnande

Anders Frisk, Fotboll (domare), född 1963.

Den solariebrände smilfinken från Göteborg såg alltid till att sätta sig själv i centrum oavsett om det handlade om horribla domslut på övertid (gärna mot AIK) eller att fabricera en hotbild mot sig själv. Frisk var domaren som levde på uppmärksamheten och som hyllades av journalistkåren för att han vågade ta så kallade "modiga" beslut (att de sedan var rent felaktiga var tydligen inte lika viktigt att belysa) mot Stockholmsklubbar som AIK. Väldigt impopulär på Råsunda genom åren. Väckte även stor vrede ute i Europa efter en rad märkliga domslut som slutade med att Frisk avslutade sin domarkarriär år 2005 officiellt för att ha blivit hotad av supportrar till engelska Chelsea.

Peter Fröjdfeldt, Fotboll (domare), född 1963.

Eskilstunadomaren Fröjdfeldt är en fiende till AIK. Trots att vi är ett storlag som i regel också alltid varit ett topplag ända sedan Fröjdfeldt började döma allsvensk fotboll så har vi en skrämmande och mycket avslöjande statistik med honom som huvuddomare. Av de sista 19 matcherna som Peter Fröjdfeldt dömde AIK så vann vi enbart tre(3) st! Vi fick dessutom betydligt fler gula och röda kort tilldelade än våra motståndare. Han berövade oss till och med ett potentiellt SM-guld säsongen 2006 då han inte dömde straffspark för Djurgården borta mot Elfsborg i den sista omgången efter en solklar hands på övertid. Två år senare godkände han även först ett fullt korrekt mål för oss borta mot Helsingborg för att efter hemmaprotester ändra sig och istället döma bort målet. Har i sitt privatliv haft flera utomäktenskapliga förhållanden vilket också mycket ingående avslöjats på denna hemsida. Efter att ha utlovat Fröjdfeldt ett "helvete" om han återvände till Råsunda samt att avslöja fler pikanta detaljer från hans privatliv så valde Peter Fröjdfeldt efter säsongen 2008 att avsluta sin domarkarriär. Officiellt på grund av "bristande motivation". Skandalen på Olympia borta mot HIF blev hans sista AIK-match.

Dag Olsson, Ishockey (domare), född 1944.

Upprinnelsen för ramsan "Sämre än Dag Olsson..." som ekade mer än en gång mot andra usla hockeydomare som kom till Hovet/Globen och misskötte sig. Dag "Daggen" Olsson från Borlänge var domaren som alltid dömde emot Gnaget och frågan är om vi ens vann en(1) match med honom som huvuddomare!? Ännu en inkompetent och halvkorrupt domare som verkade efter devisen att matchen var till för honom. Efter sin aktiva domarkarriär så gick han vidare som domarbas för hela kåren och senare också som lekdomare i ett underhållningsprogram på TV.