Den nya rubriken i menyn, Casuals som bland annat kommer att handla om klädstilen inom casualkulturen startar med en artikel som är skriven av en svensk anglofil i AIK-kretsar. Artikeln, som vi med tillstånd återger på Sverigescenen, är skriven redan i maj 2000 (vilket man bör ha i åtanke innan man nämner devisen "gammal skåpmat") och publicerad i gratistidningen Nollnitton. Med tanke på att den har över fyra år på nacken så kan den klassas som en föregångare bland ett otal artiklar om klädfenomenet och stilen som kommit att benämnas casual. Anmärkningsvärt kan vara att märket Aquascutum ännu inte diskuterades nämnvärt i Sverige för fyra år sen.

Håll till godo och rätta till din Chesham- här kommer del ett i ett antal artiklar om casualstilen.

Artikel publicerad i gratistidningarna Nollnitton, Nolltjugoett och Nollelva - maj 2000

Casuals

Så du tror att du skulle känna igen en "huligan"? De flesta har säkert en bild framför sig hur de ser ut. Förmodligen är din bild inte ett dugg lik verkligheten. Faktum är att denna grupp fotbollssupportrar varit banbrytande vad det gäller mode och ungdomskulturer både en och tre gånger. Men när media myntade ordet huligan var benämningen bland dem själva snarare "casual".

Självklart finns det alltid en risk att det blir bråk så fort mycket folk samlas på samma ställe. Extra mycket så då alkohol och känslor för den ena eller andra parten är inblandat. Det eskalerade våldet i samhället ökar förstås den risken ytterligare vartefter åren går. Denna debatt hålls dock via andra kanaler. Vi koncentrerar oss istället på de grupper som växte fram på ståplatsläktarna på engelska fotbollsarenor i slutet på 70-talet. Dessa kallas oftast för "firms", eller på svenska - "firmor". Att de är inblandade i våldsamheter i samband med fotboll är ett faktum, men genom att mäta sig med andra firmor och inte med gemene man i halsduk och matchtröja. Men vad de också har gjort är att skapa stilar och lyfta fram klädmärken som senare når ut till den breda massan. På 70-talet handlade det bara om att skilja sig från de vanliga supportrarna och avstå attiraljer i lagets färger. När 80-talet kom så kom också en större medvetenhet om hur de såg ut och en tävling med ungdomar från andra städer om hur man skulle klä sig. Även om lagsympatier inte visades öppet med souvenirer kunde motståndare blixtsnabbt urskilja vem som hörde var på grund av klädstilen eller märket. Londonlagens följen gjorde med tiden sig ett rykte om att vara snofsigare klädda än andra. Dock var de akterseglade i jakten på nya heta märken som några år senare skulle dominera klädvalen för alla brittiska ungdomar. The Scallies, eller Scallywags, från Liverpool följde det framgångsrika Liverpoollaget ut i Europa. Såklart ställde de till trubbel, men det var inte bråk och slagsmål utan istället rensades motståndarlagens städer på snygga märkeskläder. Scousers, som Liverpoolbor kallas har, oförtjänt enligt dem själva, skapat sig ett ordentligt rykte om att vara ett tjuvaktigt folk. Och att ungdomarna som följde fotbollslaget siktade in sig på alla butiker som sålde gympadojor kom oftast som en överraskning för européerna.

Revolution

Brittiska ungdomars jakt efter och hysteri kring gymnastikskor startades av fotbollssupportrarna. Intresset för "trainers" skulle komma att explodera ett par år in på åttiotalet. Innan dess var skon Adidas Samba den som regerade på Anfield Roads The Kop 1978-80. Den blev senare följd av Adidas Stan Smith och Puma Argentina som var blå med vit stripe. Några få lyckliga utlandsresenärer fick även tag på Puma Menotti som var röd med vit stripe. Peter Hooton, som drev tidningen och stilbibeln The End i Liverpool på den tiden, och senare dessutom var sångare i The Farm, säger att de som påstår att träningsskovågen kom till England från Bronx eller Brooklyn har helt fel. Han berättar vidare att de under alla år The End fanns inte fick ett enda brev om "sneakers" i USA, däremot fick de hundratals om vilka "trainers" olika fotbollsgäng hade. Det var så viktigt att firmans, eller gängets, rykte kunde bli lika förstört av att en fetknopp hade på sig en jacka av fel märke och ett par riktigt taskiga tennisskor som om gänget hade blivit bortjagade av en numerärt underlägsen motståndargrupp.

I maj 1981 spelade Liverpool Europacupfinal mot Real Madrid i Paris. Journalister och polis förvånas över Liverpoolsupportrarnas beteende. Mycket alkohol, men istället för bråk så var det ett omfattande snatteri. De fattiga arbetarna och ungdomarna från Liverpool var ute efter kläder och nya skor. På matchdagen hade nästan alla sport- och klädaffärer i Paris stängt. De få som hade öppet hade vakter som släppte in två personer åt gången. Och ingen hade ännu hört talas om hip-hop eller Run DMC. Lika lite som folk brydde sig vad folk hade på sig i Harlem. De var ute efter det som ansågs snyggt på landets bortaläktare såsom The Clock End på Highbury i London eller The Scoreboard Paddock på Old Trafford i Manchester.

Adidas Vansinne

Skotillverkarna hade svårt att misslyckas. Hade Nike gett ut en sko i krokodilskinn som kostat en halv månadslön hade den blivit en succé. De nya modellerna var åtråvärda. Men de stora sportaffärskedjorna hängde inte riktigt med. En yngling i Liverpool räknade ut att butiken "Top Man" han jobbade på inte förstod vad som var på gång och startade istället en egen butik på en bakgata. På sportmässan i Frankfurt försökte han köpa ett parti Adidas Forest Hill (vitt läder och guldränder). Adidas insisterade på att först skicka 500 par till en stor butik på Oxford Cirkus i London. Inte ett enda par såldes och prislappen £30 som var kraftig för 20 år sedan fick skulden. Efter att skrattat åt den unge mannens idé att sälja skon i Liverpool gav de honom till slut 500 par i december 1980. Innan julafton var allt slutsålt. Han fortsatte på den inslagna vägen och var den som tog in de klassiska Adidas Trim-Trab till England. Den unge mannen heter Wade Smith och hans "butik" är idag fyra våningar hög.

I Sverige kom gymnastikskon på bred front i början av åttiotalet men har alltid tillhört allmänheten även om fotbollssupportrarna gjorde anspråk på de svarta modellerna i slutet av åttio- och början på nittiotalet. Djurgårdens Järngäng gav den gamla Adidasklassikern Samba smeknamnet Adidas Vansinne. Själv hade jag i tur och ordning svarta Nike, svarta Umbro, svarta Fila och svarta Reebok. Det funkade bra på AIKs norra läktare.

Casualvågen

Det var naturligtvis inte bara skor som blev ett trademark för engelska casuals. Stilen växte fram i början av åttiotalet runt engelska fotbollsarenor. Designerlabels var det som gällde. Från början kallades de också för Scallies i Liverpool, Perries i Manchester, och även Chaps eller Herberts. Allt beroende på var i England man befann sig. Ordet casuals var det som gällde i London vilket sedermera blev benämningen som fastnade. Alla fotbollslag hade sina firmor, och de letade gärna upp varandra vid matchdag. Det var Aberdeen Soccer Casuals, Cambridge Casuals, Oldhams Fine Young Casuals, West Hams ICF, Manchester Citys Guvnors och Service Crew från Leeds. En del gäng kallade sig till och med efter speciella märken som Cambridges "The Pringle Mob". Fred Perry var fortfarande ett märke som fungerade, men mest signifikativt var de europeiska sportmärken som gärna var lite dyrare och svårare att få tag på. Under några år i början och mitten av åttiotalet gjorde landets fotbollsligister märken som Ellesse, Fila, Sergio Tacchini, amerikanska Nike och framförallt Kappa och Lacoste till stora och populära märken. Den stora massan engelsmän hakade ganska snart på klädtrenden. Vissa butiker gjorde sig ett rykte bland gängen, bland annat den gamla sport- och golfbutiken Hurleys i Manchester som tog in mängder av nya märken före alla andra. Stewarts i London var en annan butik som passade dessa casuals smak. Lacoste vägrade länge handla med några andra än kvalitetsvaruhus med anor, såsom Harrods och Lilywhites. Personalen där klarade dock inte av alla snatterier och ligister som hängde runt Lacosteavdelningen och betänkte noga att plocka bort Lacoste från hyllorna. Först då hamnade märket hos fler försäljare. Men vid det laget hade märket nått den stora allmänheten och fotbollsligisterna hade gått vidare till nya labels.

1990 - den andra "Summer of Love"

När vi gick in på den andra halvan av åttiotalet gick Londonfirmorna vidare. De började så smått klä sig i Ralph Lauren och andra lite exklusivare märken. Medan Manchesters gäng vände mot deras klassiska, mer lössläppta, lite "smutsigare" stil och vem-bryr-sig-attityd. Det typiska manc fashion, scruffy men stylish. En stil som har funnits där sedan dess, rakt igenom stadens alla musikaliska ambassadörer, Happy Mondays, Stone Roses, Oasis och Charlatans. Fortfarande syns det, när Londonkillarna har sina Ralph Lauren välstrukna och kanske till och med instoppade har Manc-killarna skjortan slarvigt hängande utanför, ibland struken.

Efter de stora fotbollsupploppen 1985, bland annat i Luton, Belgien och Birmingham blev den så kallade huliganismen en politisk fråga, polisen tog i med hårdhandskarna för att kunna sätta dit folk och gängen blev färre. När vi kom fram till det nya decenniet kom ny musik och en ny ungdomsrörelse. House- och technomusiken gjorde sitt intåg och kärlek, ecstasy, rave och matchtröjor blev trendigt. Sommaren 1990 kallas i England för "the second Summer of Love". De följande åren var inte fotbollsfirmorna speciellt inne längre. Men när Blur fick ett ordentligt genombrott med "Girls and Boys" och britpopen slog igenom på allvar sålde butiken Hurleys i Manchester mer än de gjort på över fem år. Casualtrenden var tillbaka. Men då var det istället indiemusiken och britpopfansen som stod i första ledet. Band som Blur och Oasis följdes av en hel ungdomsgeneration och vi kunde se Kate Moss trippa runt i ett par Adidas Gazelle som tio år tidigare var reserverade för de farliga killarna.

Stone Island

Fotbollsfirmorna hade vid det här laget mestadels en ny generation hetsporrar, slagskämpar och modelejon i sina led. Bråken och gängen kom så småningom tillbaka på bred front under slutet av 90-talet och börjar nu nästan bli lika stort som på åttiotalet igen. Det har dock ändrat karaktär väsentligt. Det är organiserat och välplanerat. Gängen ringer upp varandra och bestämmer träff en bit från arenan. Runt själva fotbollsmatcherna är det fortfarande en kamp om vilka som klär sig snyggast. Men nu är det helt andra märken som gäller än tidigare. Polo Ralph Lauren och Lacoste är två gamla klassiker som fortfarande står sig ordentligt. Men listan är egentligen väldigt lång, Henri Lloyd, Rockport och Timberland har stått högt i kurs i England. CP Company, Hacket och det nya amerikanska märket Abercrombie & Fitch nämns av vissa. Men i främsta ledet ligger nog Duffer of St. George, Burberry och framför allt, paradmärket framför andra, Stone Island. Har du en Stone Island-jacka eller tröja på en Englandsmatch på Wembley kan du räkna med att alla ser, eller tror, att du är en så kallad "lad". Och du kan få räkna med att få stå upp för jackan.
Det är ett märke som förpliktigar enligt dessa kretsar. Det börjar dock bli så pass vanligt med Stone Island att de riktiga veteranerna tar bort märket efter att de köpt en ny jacka. "De som verkligen vet ser ändå". De flesta som köper Stone Island gör det annars för att visa att de har en. Det kanske ska tilläggas att en jacka kostar allt från tre-fyra tusen upp till kanske nio tusen. En tröja kan kosta mellan två och sju lax. Så det är inte direkt vad det genomsnittliga puckot som slänger sten på polisen har råd med. I Sverige har ännu inte klädsnobberiet bland fotbollslagens firmor slagit igenom på samma sätt. Men det finns en handfull personer inom AIK, Hammarby och Djurgårdens grupperingar som har börjat ta det här på allvar. Några av dem kommer vara på fotbolls-EM i Holland. Titta nog efter dem, deras jackor är dyrare än din finaste gå-bort-kostym eller klänning. Helt plötsligt känns varken medias beskrivning av dem eller benämningen huligan så passande. Det här är förmodligen inte din förutfattade bild. Men det är den sanna.