2013-01-08

För ganska exakt tio år sedan skrev vi en mycket uppmärksammad krönika här på sverigescenen.com om hockeysektionens dåtid och framtid. Detta efter att hockeysektionen, ännu en gång, ställts inför såväl sportsliga som ekonomiska problem och hotats av konkurs. Krönikan döptes till "Hockeysektionen konkurshotad - men hur många bryr sig egentligen??" och träffade på ett väldigt pricksäkert sätt känslan som var inom supporterleden då. Krönikan kan läsas i sin helhet [HÄR]. Nu har det gått tio år sedan den publicerades och frågorna vi ska försöka besvara här nedan är om någonting har förändrats och hur framtiden för AIK Hockey egentligen ser ut.

Då, i oktober 2003, harvade AIK Hockey i allsvenskan med "storheter" som Hammarby IF som då fortfarande existerade som ishockeyförening. AIK tog sig visserligen till kvalserien säsongen 2003/04 men var aldrig ens nära att ta steget upp i elitserien igen. När fansen inte trodde det kunde bli värre så var det dock bara början på misären för såväl AIK som Hammarby. AIK Hockeys ekonomi sades vara körd i botten men styrelsens ideliga kriskampanjer och tiggeri gentemot fansen började bli närmast tröttsamma. Ändå så var det nog få supportrar som förstod hur illa det egentligen var. En sanslöst inkompetent hockey- och huvudstyrelse med "ess" som ex. Acke Wester och KG Svensson dolde medvetet sanningen för såväl medlemmar och supportrar och när Svenska Ishockeyförbundet fick chansen att den 3 juni 2004 slå den sista spiken i AIK-kistan så tvekade man inte en sekund! För första gången någonsin inom svensk ishockey så tvångsnedflyttades en förening på grund av att man ej uppnådde kraven för elitlicens. Och det var inte vilken klubb som helst utan de sjufaldiga svenska mästarna från huvudstaden - Allmänna Idrottsklubben! Detta utspelade sig alltså samtidigt som fotbollslaget gjorde dunderfiasko och rasade ur fotbollsallsvenskan. VD och fotbollsstyrelse tvingades bort tillsammans med hockey- och huvudstyrelsen när fansen och medlemmarna gick bananas och gjorde revolt med Firman Boys i spetsen. Hela AIK gungade och befann sig nu i en allvarlig kris där missnöjet och misstron mot ledande personer inom klubben var monumental!

Divison 1 (läs: division 3) vistelsen säsongen 2004/05 blev precis som för fotbollslaget ettårig och AIK Hockey tog sig tillbaka till allsvenskan efter att i kvalserien till allsvenskan fått förstärkning av gamle AIK-hjälten Mattias Norström och NHL-tuffingen Georges Laraque under den pågående NHL-lockouten. Den största hjälten av dem alla var dock David Engblom som till skillnad från övriga spelare inte lämnat det sjunkande skeppet efter tvångsnedflyttningen och trots anbud från bland annat flera elitserieklubbar följt med klubben till ettan. På läktarna gapade det med undantag av kvalseriespelet tomt och under vissa matcher så var grabbarna närmare 1/3 av hela åskådarantalet och då ska vi i ärlighetens namn säga att vi inte heller var där i några jättenummer.

Trots avancemanget saknade AIK Hockey de ekonomiska musklerna att satsa och kanske locka hem gamla AIK-profiler. Jo förresten, en gammal "AIK profil" med betoning på gammal lockades "hem". Den före detta AIK-hjälten Rikard Franzén blev ny assisterande tränare vilket om möjligt retade upp och provocerade de kvarvarande aktiva hockeysupportrarna ytterligare. Franzén med 13 säsonger i klubben och en gång i tiden med en status i paritet med Johan Mjällby innan han sålde sin själ till fienden genom att som en riktig fitta skriva kontrakt och spela en säsong med Djurgårdens IF.

Tre magra säsonger i hockeyallsvenskan följde med tabellplaceringarna 6-9-10 där det största glädjeämnet för de hårt prövade fansen månne var att rivaliteten mellan AIK och Hammarby fick nytt liv nu när de gamla antagonisterna harvade i samma låga serie. Flera derbymatcher under dessa säsonger slutade i masskravaller, upplopp och slagsmål. Mest uppmärksamhet rönte dels kravallerna inne på Hovet i direktsänd TV mitt under det allsvenska mötet i november 2005 men även uppgörelsen på Arenagången utanför Hovet i februari 2006 efter att Bajengrabbar slagit sönder en FB-killes restaurang. I oktober samma år stormade AIK-grabbar Bajen på Gröne Jägaren och i december 2007 drabbade fansen samman på Rådmansgatan i centrala Stockholm. Vid samtliga dessa tillfällen fick KGB storstryk och det var händelser som dessa som i alla fall skänkte lite glädje åt alla AIK-supportrar under dessa i övrigt mycket mörka hockeysäsonger. I januari 2008 utlyste Firman Boys en "Old school reunion" till matchen mot Hammarby vilket lockade nästan 4000 åskådare till Hovet. Det var på den nivån såväl publiksiffrorna som intresset låg på även när fansen strömmade till. Samtidigt hade de övriga Stockholmsklubbarna olika typer av problem. I april 2008 försattes Hammarby Hockey med åtta SM-guld i konkurs. Djurgården Hockey spelade visserligen fortfarande elitseriehockey men var inte längre samma maktfaktor inom svensk ishockey (16 SM-guld) trots "öppet mål" i Stockholm när AIK harvade i allsvenskan och Hammarby Hockey inte längre existerade (utmynnade sedermera i Bajen Fans Ishockeyförening).

Säsongen 2008/09 gjorde AIK en storsatsning för att försöka nå elitserien igen. Det aktade tränarnamnet Roger Melin kontrakterades tillsammans med bland andra AIK-hjälten och NHL-proffset Dick Tärnström och laget slutade tvåa i allsvenskan och trea i kvalserien men det räckte inte för avancemang till elitserien. Säsongen efter (2009/10) slutade AIK återigen tvåa i allsvenskan vilket medförde direktavancemang till kvalserien och den här gången gick det bättre. AIK krigade i toppen av kvalserien men elitserieplatsen såg ut att vara förlorad när laget föll hemma mot Rögle. AIK-grabbar stormade bortalagets avbytarbås sedan en Röglespelare med provocerande gester hånat AIK-publiken. Men Gnaget kom tillbaka och den 11 april 2010 vann AIK hemma mot Växjö i den avslutande kvalseriematchen med 2-0 efter att först Lucas Lawson och sedan fansens och grabbarnas favorit Daniel Bång avgjort matchen i öppen kasse. Ett proppfullt Hovet kokade och isen stormades av lyckliga supportrar. AIK Hockey var efter en åtta säsonger lång ökenvandring äntligen tillbaka i Elitserien!

Två säsonger i rad tog sig sedan AIK med knappa resurser och marginal men med hög moral och hjärta till slutspel. Och två säsonger i rad skrällde laget genom att först slå ut seriesegrarna HV71 och året därpå seriesegrarna Luleå i kvartfinalerna inför en entusiastisk hemmapublik på Hovet där ett sanslöst tryck skapades när AIK-publiken nu slöt upp en masse. Derbyna mot Djurgården var också heta historier under dessa två säsonger med fartfyllda matcher på isen och het stämning såväl på som utanför Globen (där derbyna spelades). I första derbyt sedan återkomsten i september 2010 var det ordentligt stökigt mellan fansen när nykomlingen AIK vann med 5-2. Och under decemberderbyt samma säsong gick rasande AIK-supportrar till attack mot både ordningsvakter och polis som tvingades fly från läktaretagen inför rullande TV-kameror i vad Svenska Hockeyligan beskrev som att "händelserna saknar motstycke inom svensk ishockey". När så "mesta mästarna" Djurgårdens IF högst sensationellt åkte ur elitserien säsongen 2011/12 så var tidigare utdömda AIK Hockey helt plötsligt ensamt Stockholmslag i den högsta serien. En unik möjlighet för klubben såväl med tanke på spelarrekrytering som med arbetet med sponsorer och marknadsföring. Ändå så hopade sig snabbt flera mörka moln på himlen.

Sportchefen Anders Gozzi hade gjort ett stort jobb med att få AIK Hockey på fötter igen och hade även varit med på den långa resan i de lägre divisionerna såväl som spelare, tränare och nu som sportchef. AIK Hockey i modern skapelse var och är mycket av Anders Gozzis bebis och han är ett aktat namn med ett stort förtroendekapital hos supportrarna. Men flera felbeslut och flera fall av arrogant beteende mot supportrarna började också förmörka bilden av den före detta AIK- och Brynässpelaren (Gozzi beskrevs för övrigt som en "Judas" när han efter säsongen 1989/90 lämnade AIK för då hårdsatsande Brynäs IF). När så samarbetet mellan Gozzi och populäre tränaren Roger Melin började skära sig så slutade det med att Melin lämnade klubben och flera tongivande spelare med honom bland andra målvaktfantomen Viktor Fasth och AIK-hjälten Daniel Bång. Gozzi undersökte då möjligheten att knyta till sig Djurgårdslegenden Mats Waltin(!) som ny tränare vilket fick de engagerade supportarna att internt rasa och Gozzi tvungen att backa från planerna. Istället anställdes värmlänningen Per-Erik "Perra" Johnsson som ny AIK-tränare inför årets säsong (2012/13) vilket tidigt skulle visa sig vara en felrekrytering av Gozzi. Flera nyförvärv på isen höll inte heller dom måttet och assisterande tränaren Anders Hultin som handplockats av Gozzi från J-laget fick lämna A-truppen och kort därpå fick även "Perra" Johnsson sparken. Inför säsongen pratade Anders Gozzi om SM-guld. Men istället har laget slagits i botten under hela säsongen och även dragits med stora skadebekymmer vilket aldrig är en tillfällighet. När möjligheten att ta in lockoutade NHL-proffs (däribland Viktor Fasth) återigen uppenbarade sig så valde AIK tillsammans med tio av tolv elitserieklubbar att säga nej. Svagt försvarsspel kryddat med mängder av individuella misstag i egen zon har präglat årets säsong. Lägg där även till en stor ineffektivitet framför motståndarnas mål samt att de tidigare adelsmärkena farten och inställningen i vissa matcher, inte minst på hemmaplan, lyst med sin frånvaro. Den klättring mot den absoluta toppen som AIK skulle göra i år både på isen och i styrelserummet kom aldrig. Med Waltin inte längre som ett alternativ så anställde Gozzi istället en annan gammal legend som tränare - Södertäljeikonen och landslagshjälten Anders Eldebrink. Politiskt godtagbart då det är en stor skillnad på en Djurgårdslegend och en SSK-legend. Dessutom en tränare med gott renommé och som vet vad försvarsspel innebär. Nu får resultaten dock tala. Det enda positiva med säsongen hittills har varit den på grund av det extrema skadeläget stora satsningen på unga spelare som fått chansen och i vissa fall även tagit den.

Ekonomiskt så har det också fortsatt gå tungt och krisen lurar hela tiden runt hörnet för hockeysektionen. På läktarna så talades det under hösten, som alltid, om "publikkris" bland journalister och andra oinsatta. Snittet under de två första elitseriesäsongerna sedan comebacken låg på runt 5500 åskådare, detta på en arena som Hovet (Globen på derbyna) som numera rymmer 8094 åskådare. Men faktum är att många matcher spelades inför 3-4000 åskådare trots en större satsning på publiken med olika erbjudanden och klacksäsongskort. De olika supportergrupperna gjorde sitt med storsatsningar på enstaka matcher för att i alla fall tillfälligt försöka samla supporterskarorna igen. Organiserade resor till bortamatcherna är sedan länge väldigt sällsynta. I år (2012/13) med inga derbymatcher som friserar statistiken så ligger hemmasnittet hittills på 4778 åskådare. Detta kan jämföras med elitseriesäsongen 2001/02 (när AIK åkte ur) då snittet låg på 4196 åskådare (då i Globen) med bottennoteringen hemma mot Luleå med 2084 åskådare. Backar vi bandet ytterligare en del år till the glory eighties och säsongen 1987/88 som var den sista hela säsongen med Hovet som hemmaarena innan Globen invigdes så låg snittet på 5510 och då är givetvis även derbymatcherna mot Dif medräknade. Vad vi försöker visa med dessa siffror är att AIK Hockeys kärnpublik inte är fler och att pratet om "publikkris" är historielöst och en myt skapad av så kallade hockeyexperter och allmänt löst journalistpack. Med undantag av vissa säsonger när Globen var ny (nyhetens behag), enstaka matcher, derbyn och slutspel så har AIK Hockey aldrig förmått att locka några större åskådarmassor till Hovet/Globen. Om fotbollslaget har ca: 8-9000 åskådare som alltid dyker upp oavsett vad så länge det är högsta divisionen (kärnpubliken) så har hockeylaget ca: 3-4000 åskådare (kärnpubliken). Det är verkligheten.

Ishockey är en fantastisk sport med en intensitet och fart (åtminstone i slutspelstider) som kan trollbinda åskådarna på ett unikt sätt. Men medan fotbollen är en världssport och första alternativet för de allra flesta idrottsintresserade människor inte bara i Sverige utan i stora delar av världen så är ishockeyn att betrakta som en betydligt mindre sport men med förvisso hög status i länder som Kanada, Finland, Schweiz och för all del även Sverige. Att tro någonting annat vore både naivt och världsfrånvänt. Ishockey är också betydligt mer underhållning och show än den mer "äkta" fotbollen av dess publik tillåtit den förvandlats till. Familjeinslagen är flera och andelen kvinnor procentuellt sätt högre. Att ett allsvenskt daladerby mellan Mora och Leksand förläggs till Stockholm och Globen 34 mil från Mora(!) drar ett löjets skimmer över hela svensk ishockey och är så långt ifrån vad idrott handlar om! Att jippomatchen dessutom spelades inför utsåld salong (13 850 åskådare) är ju bara ännu mera tragiskt för sporten.

Vilket som så är det hög tid för AIK Hockey att acceptera verkligheten och istället börja jobba efter de faktiska förutsättningarna och fokusera på i första hand hockeyns kärnpublik och i andra hand att öka kärnpubliken på permanent basis. Som det är nu så höjs röster mot "fotbollsgnagarna" att rycka ut och rädda hockeyns publiksiffror varje säsong när det krisar som värst. Det är inte hållbart i längden. AIK Hockey måste hitta sin egen trogna publik som sätter hockeyn före fotbollen för att på allvar höja åskådarantalet på längre sikt. I alla fall så länge vi spelar hemmamatcherna söder om söder.

Några andra fakta att konstatera i sammanhanget efter att ha följt AIK Fotboll och AIK Hockey under 30 år är att så länge fotbollslaget går bra och är med i toppstriden så kommer det påverka hockeyn negativt med lägre publiksiffror speciellt i slutet av fotbollssäsongen och/eller direkt i anslutning. Som 2012 när AIK Fotboll länge var med i guldstriden av allsvenskan och även kvalificerade sig till Europa Leagues gruppspel. Med så många matcher, resor, biljettköp och engagemang såväl i Stockholm, Sverige och Europa så är det klart att det någonstans tar stopp såväl ekonomiskt, tidsmässigt och intressemässigt även för de mest engagerade supportrarna. Att vara fotbollssupporter till AIK är betydligt mer krävande idag än för 15 år sedan. Och att då även vara hockeysupporter till klubben är att leva på landsortslagens villkor där 55 omgångar upplevs som "för lite" och där sju matcher i såväl kvarts- semi- och finalspel är "lagom". För ett lag som går hela vägen kan alltså tävlingssäsongen innehålla hela 76 matcher varv ca: hälften torde vara hemmamatcher. Plussa då även på fotbollslagets (som senaste säsongen) 44 tävlingsmatcher och vi ser en tydlig intressekonflikt för den supporter som vill följa båda lagen. I synnerhet om du är över 30, har krävande jobb och familj.

Det finns ingen annan publik i elitserien som kan dyka upp i sådant antal och skapa ett sådant tryck på matcherna som AIK:s. Men vi har i dagsläget inte kapacitet eller kraft att göra det två gånger i veckan, månad efter månad. Vi ska heller inte glömma bort att klubben sannolikt tappat en hel generation hockeygnagare efter dels harvandet i lägre divisioner på 2000-talet och dels när klubben tvingade bort sina egna supportrar under 1990-talet. Fokus måste i första hand ligga på att värna om den kärnpublik som hockeylaget idag faktiskt har. De som alltid dyker upp. Oavsett vad. Men då måste också delar av biljetthanteringen och säsongskorten flyta på bättre än idag liksom kommunikationen med supportrarna. Och ska AIK Hockey ha någon chans att dels behålla den kärnpublik man har men att också öka den så får efterspelet till den stora polisskandalen i Globen i januari 2012 bara inte skötas så illa som den gjordes av AIK:s hockeyledning med dåvarande bolagsordföranden Peter Mellqvist i spetsen. Med ett sådant bagage som ishockeysektionen faktiskt släpar på i form av flera decennier av sportsliga misslyckanden, krig och ivägjagande av sina egna supportrar samt ekonomisk vanskötsel och tvångsnedflyttning till lägre divisioner så var det ett direkt självmord att bete sig så som klubbföreträdare gjorde i nära anslutning till den matchen! Det var matchen då närmare 300 utkommenderade polismän med AIK Hockeys goda minne beslöt sig för att markera "vilka det var som bestämde" inne och runt Globen. Man gjorde det genom att skapa ett skräckvälde och genom att misshandla, förnedra och masstrakassera AIK-supportrar i mängder till den milda grad att många fans som inte omhändertogs eller klubbades ner självmant valde att lämna Globen i protest och rädsla för polisen. Anders Gozzi valde att titta bort när polisen gick till oprovocerade angrepp mot klubbens egna supportrar och dagen efter match gick klubben ut i en fullständigt horribel text på sin hemsida där man närmast fördömde supportrarnas(!) agerande vilket ledde till ramaskri i supporterleden innan texten togs bort och ersattes av ett någorlunda mer klarsynt uttalande men då var skadan redan skedd och det var många supportrar som den dagen svor på att aldrig mer sätta sin fot på en hockeymatch igen. Över 800 JO-anmälningar lämnades in av AIK- och Dif-supportrar efter denna match ändå så var den mediala tystnaden talande efter en av svensk idrotts största skandalmatcher någonsin. Vi kan ju bara gissa hur mycket trycksvärta som skulle gått åt om omständigheterna hade varit de omvända.

Om vi ser framåt på vad klubben nu måste göra för att dels behålla kärnpubliken och dels attrahera mer åskådare till matcherna så handlar det om ett långsiktigt arbete där den enskilt viktigaste faktorn är att behålla sin elitseriestatus. Laget får helt enkelt inte åka ur igen! Då är risken stor att ökenvandringen blir längre än de åtta år det tog att komma tillbaka senaste gången vi åkte ur. Klubben måste också snart kontinuerligt och på långsiktig basis börja bli framgångsrika igen såväl sportsligt som ekonomiskt. Snart 30 år av usla resultat såväl på isen som i kassaböckerna börjar sätta sina spår hos fansen. Nu är förutsättningarna annorlunda för landsbygdslagen som vi Stockholmare indirekt försörjer via skattsedeln och som även har en helt annan uppbackning och privilegium av Svenska Hockeyligan och sina hemkommuner än vad en storstadsklubb som AIK har. Men den stabilitet som toppklubbar som Färjestad, HV71 och Luleå nu länge visat både på isen och i kassaböckerna är verkligen något att sträva efter.

Klubben måste även i större utsträckning börja knyta tajtare och varaktigare band med de olika supportergrupperna och även ta till sig vad fansen och medlemmarna säger. Ledningen får inte under några omständigheter vända supportrarna ryggen igen som de historiskt sätt gjort så många gånger förut senast i samband med den stora polisskandalen i Globen för ganska exakt ett år sedan.

Den tredje stora faktorn för att få AIK Hockey att växa och ta nästa kliv är arenafrågan. Vi älskar Hovet! Tillsammans med Råsunda är vi uppväxta på Hovet. En stor del av klubbens anrika och stolta historia är Hovet. Ändå så tror vi inte att klubbens framtid längre finns på Hovet, Globen eller ens i söderort. Hovet andas ishockey och att det inte är en modern arena som attraherar sponsorer och företagskunder kan vi som supportrar leva med. Frågan är dock om klubben kan det!? Det vi däremot tycker blir allt tydligare publikmässigt är att Hovet ligger fel rent geografiskt för gemene AIK-supporter år 2013. AIK är en Stockholmsklubb med en supporterbas över hela stor-Stockholm inklusive söderort men med en kraftig övervikt åt innerstan och framförallt de norra förorterna. Med Djurgårdens hockey- och snart även fotbollslag spelandes i söderort och Hammarby med sin historiskt starka förankring där så är det högst troligt att AIK Hockeys framtid istället finns norr om stan och då företrädesvis i Solna. Fotbollslaget är sedan 1937 cementerade där först genom Råsunda och från och med nästa säsong med den Nya Nationalarenan. Med en mer tillgänglig ishockeyarena i Solna för ca: 10 000 åskådare så skulle vi sannolikt kunna attrahera nya och fler åskådare i större utsträckning än idag och därmed kunna öka andelen trogna supportrar. Vi ser det som en förutsättning för att dels kunna säkra AIK Hockeys framtid men också för att kunna ta nästa steg. Ett steg framåt men också ett steg mot där vi var förr. Ett stort ishockeylag som alltid var i topp och som ledde utvecklingen inom svensk ishockey. Det börjar bli länge sedan nu...

AIK Hockey är en mycket anrik förening med sju SM-guld men det senaste vanns för nästan 30 år sedan (1984). Ska det bli några fler så tror vi att klubben behöver fokusera på ovanstående tre huvudpunkter. Vi återkommer om tio år med svaren och om vi hade rätt. Det brukar vi ha.

sverigescenen.com