(Hockey)Krönika om en styrelse som jagade iväg sina egna supportrar för att försöka ersätta dem med nya - och misslyckades!
Vi är uppväxta med AIK Hockey. Några av våra största hjältar som unga småkillar var Per-Erik Eklund, Mats Thelin, "Lejdan", Kai Nurmi, bröderna Gradin, Bosse Berglund, Hess-Hess Hessel, Bjuhr...listan kan göras lång. Några av oss upplevde SM-gulden 1982 och 1984 (tre raka mot Dif!) på plats och andra framför TV. Stora händelser!! 25 kr för en ståplatsbiljett på sektion E på Hovets ena kortsida. Grym stämning, ofta kravaller, fartfylld ishockey och inte minst ett lag som nästan alltid vann. Kunde inte bli mycket bättre!
Fotboll fanns och visst gick vi på Råsunda och åkte på bortamatcher. Men det var hockeyn som var nr 1 och hade det funnits något som hette "hockeygrabbar" så var det vi. Serien var 36 omgångar lång och varje match gällde något då det var 10 lagsserie och endast fyra lag som fick spela slutspel. Lag 9 fick kvala och lag 10 åkte ur. Vi har åkt på bortaresor och följt hockeylaget samt slagits för dem i hålor som Karlstad, Leksand, Gävle, Göteborg, osv. AIK hade ett mycket bra hockeylag i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Det var inte många omgångar som AIK låg under slutspelsstrecket under de här åren.
Åren efter SM-guldet 1984 började saker och ting förändras - på isen. Laget tappade i slagstyrka då allt fler spelare blev NHL-proffs och demontränarna Dan Hobér och Per Bäckman inte ersattes på ett förtjänstfullt sätt. Säsongen 1985/86 föll laget slutligen ur Elitserien och degraderades till dåvarande Div 1 Östra. Det blev bara en säsong i ettan innan AIK var tillbaka i finrummet och fansen stormade Hovets is i rena glädjeruset och förväntningarna inför elitseriecomebacken byggdes upp för utanför isen var hockeyn fortfarande nr 1 för fansen. AIK storsatsade och siktade mot den absoluta toppen igen - men laget underpresterade år efter år men fansens kärlek bestod. Seriesystemet hade nu ändrats till en 12-lagsserie med 8 lag till slutspel och när AIK säsongen 87/88 som åttonde och sista lag tog sig till slutspel fick fansen belöningen då Djurgården slogs ut med 2-1 i matcher (detta var före påfunnet med sju matcher i varje slutspelsserie) och Dif fansen fick dessutom stryk utanför Hovet. Året efter i en av de sista derbymatcherna på Hovet stormade ett tiotal AIK grabbar hela den 1000 man starka Djurgårdsklacken mitt under matchen! Stora delar av Djurgårdarna flydde i panik samtidigt som svåra kravaller bröt ut. Hockeylaget hade stagnerat men fansen kom - och slogs för sitt AIK!
1989 var ett viktigt årtal i AIK Hockeys historia. Inte för de sportsliga prestationerna för laget underpresterade återigen och åkte ur redan i kvartsfinalen. Nej, 1989 var ett viktigt och avgörande årtal för att Stockholm Globe Arena, i folkmun "Globen", var färdigbyggd och den 21 februari invigdes arenan med ett derby mellan AIK och Djurgården. Föga anade då fansen att Stockholms nya maffiga skrytbygge skulle bli en av de stora orsakerna till hockeyns platta fall i Stockholm. Även fast man kanske borde ha anat vad som var på gång då endast ett fåtal av de 13 850 biljetterna till premiärmatchen släpptes till allmänheten. AIK- och Djurgårdsklacken som på Hovet sällan understeg 1000 man var nu utestängda från Globen-premiären. Istället hade de svindyra biljetterna sålts ut till företag och sponsorer och så många slipsar som vid tillfället befann sig i Globen hade aldrig tidigare setts på en ishockeyarena i Sverige.
Globen var nu fansens nya arena och det var bara att gilla läget vilket fansen också gjorde till en början. Hockeyintresset var fortsatt starkt även om fotbollen i början av 1990-talet började knappa in för att slutligen ta över de mest fanatiska och betydelsefullaste fansen. AIK gjorde nya satsningar och den levande hockeylegenden Börje Salming anslöt till laget efter 17 säsonger i NHL. Anders Hedberg blev manager (sportchef) och klubben sålde fler säsongsbiljetter än någonsin. Av de 17 derbymatcher som AIK spelade mot Djurgår´n i Globen fram till att AIK återigen åkte ur Elitserien 1993 var Globen fullsatt (13 850) vid alla tillfällen förutom fyra! När laget våren 93 åkte ur så gjorde man det med dunder och brak. Hammarby av alla lag, som tillbringat år efter år i den lägre divisionen, slog ut AIK i ett Play Off spel och återigen hade AIK Hockey misslyckats. Det hade också börjat knaka i relationerna mellan styrelse och fans. Mängder med inkompetenta män, påfallande ofta med bakgrund i andra klubbar som ex.Brynäs och Bajen, hade tagit plats i AIK:s styrelse och fansen rasade då de behandlades allt sämre i Globen av sin egen klubb som kom med det ena egendomliga beslutet efter det andra. Klubbkänslan inom sporten började också urholkas allt mer och det främsta beviset på det var väl när mångåriga AIK profilen Thomas "Osten" Östlund såldes till Djurgår´n och AIK istället värvade gamla Djurgårdslegenden Rolf Ridderwall. Fansen rasade. På båda sidor. Vidare uppdagades att mängder med gamla ungdomsspelare i AIK aldrig fick chansen till A-lagsspel och nu istället gjorde succé i andra elitklubbar. Fansen rasade igen. Sektionens ekonomi hade också drastiskt försämrats och en skuld på 13 miljoner kr hade kommit ut i offentligheten. Styrelsen gjorde antydningar om att det var fansens fel (!) och redan 1992 hängdes en banderoll upp i Globen som ställde den retoriska frågan "13 miljoner minus - Black Army´s fel?". I början av 1990-talet hotade Black Army, som på den här tiden var en väldigt stark kraft, att ta över AIK:s årsmöte och rösta bort hela den sittande styrelsen. Samtal mellan parterna tilltog och löften om bot och bättring innebar i slutändan ingenting då nya styrelsemän tog över och fortsatte den långsiktiga planen att fylla ut Globen med rika, välbeställda och framförallt väluppfostrade medelålders män som ville få en tillflyktsort för sina affärsrelationer och kunna ta med sig kunderna till en loge eller skön sittplats i Globen och kanske äta en bit mat och gärna dricka dyra drinkar. Och ville de ha underhållning så kunde de titta ner på isen där det tydligen spelades någon hockeymatch..."och titta där på läktarna, där springer ju halvnakna cheerleaders tjejer omkring och hoppar, det skålar vi för..."
När AIK kämpade sig tillbaka till Elitserien säsongen 1993/94 så gjorde man det inför glesa läktarsektioner då "slipsarna" hellre gick på Djurgården som trots allt var ett elitserielag. De som gick på AIK:s matcher och började komma i allt stridare ström i slutet av säsongen var de gamla Hovet supportrarna som började hitta tillbaka. När AIK i april 1994 tog sig tillbaka till Elitserien så gjorde man det inför en kokande Glob som aldrig upplevt något liknande. Alla gamla klackprofiler var tillbaka och AIK sjöngs fram till en 3-0 seger mot Boden i den avgörande kvalmatchen. En match som hade allt! AIK var tvungna att vinna med tre mål för att avancera till Elitserien annars så skulle Boden ta den platsen. Med mindre än två minuter kvar att spela så rubbade gamla AIK hjälten Rikard "Frazze" Franzén målburen och domaren Roger Öberg dömde straff för Boden! Oroligheter bryter ut över hela arenan då fans gör sig klara att storma isen och kravallpoliser i mängder kallas in när spelarna och domarna flyr isen. Radio Stockholm går ut med ett lokalt larm över huvudstaden då man uppmanade människor i närheten av Globenområdet att inte gå ut "då AIK-fansen är helt galna och polisen inte har någon kontroll över situationen"! När Bodens spelare och domare slutligen vågade sig ut på isen efter nästan en halvtimmes speluppehåll så gjorde man det i skydd av ett stort uppbåd kravallpoliser. Den vanligtvis så säkre straffskytten Ulf Sandström visste att om han gör mål så kommer han och hans kamrater aldrig helskinnade ur detta. Så var stämningen och hatet denna kväll. Ulf Sandström missade straffen och AIK var tillbaka i Elitserien! Vilken lycka! Och nu skulle det storsatsas igen...
Efter två misslyckade säsonger med missat slutspel så anslöt Södertälje och Malmös gamle guldtränare Timo Lahtinen till klubben och nu skulle det bli förändringar! Mängder med nya spelare köptes in och när säsongen väl inleddes så hade man nästan avverkat en halvsäsong bara genom att spela träningsmatcher... Tjeckiens världsmästartrojka, den s k "Blue line" köptes in för dyra slantar och lyckades åtminstone föra AIK till slutspel och t o m slå ut seriefavoriten Djurgården ur kvartsfinalen innan man året efter gjorde totalfiasko (igen!) och missade slutspelet med en av seriens dyraste spelartrupper. Nu hade också införandet av s k derbygrupper (med AIK styrelsens goda minne) slagit igenom vilket innebar att det var derbymatch var och varannan dag till dyra biljettpriser. Det gällde att suga ur fansen så mycket pengar som möjligt. AIK spelade sedan återkomsten till Elitserien 1994 till och med den slutliga (?) degraderingen 2002 hela 53 derbymatcher mot Dif! Man spelade nu också minst 50 omgångar med sju matcher i ev. kvartsfinal, semifinal och final. Ute i landet jublade man. "Vi spelar gärna 60 omgångar" sa en ordförande för en landsortsklubb. Folk på vissa obskyra hålor älskade sin ishockey då utbudet på byn oftast bara innehöll en pizzeria och en biograf. Hockeyn gjorde bygden levande och Leksand, Brynäs, Linköping och Skellefteås fans invaderade huvudstaden med tusentals supportrar på ett sätt som var Stockholmsfansens signum en gång i tiden - dock utan hockeymatchtröja och vikingahjälm... I Stockholm var det sedan några år tillbaka Kung Fotboll som regerade och fansen blev mer och mer medvetna om vilken världssport fotbollen var kontra ishockeyn som enbart var stor i Sverige, Finland, Tyskland och Kanada. Derbymatcherna i Stockholmsfotbollen drog sällan mindre än 30 000 åskådare och fotbollen hade blivit en livsstil för mängder med Stockholmssupportrar i allmänhet och AIK grabbar i synnerhet. Hockeyderbyna var sällan slutsålda nu för tiden och klackarna närmast lös med sin frånvaro i den stora Globen.
Inte ens de trognaste av fansen, ligisterna, gick längre regelbundet. Boxning och samlingar i samband med hockeyderbyn hade varit en lika given kombination som det alltid varit inom fotbollen och några riktigt stora slag hade med stor framgång skett i samband med hockeymatcher i mitten av 1990-talet bl a bråken vid Globens biljettkassor, Läckerbiten och Junkyard vilka Dif:s grabbar vid samtliga tillfällen gjorde stora förluster. Lördagsderbyt mot Djurgår´n tidigt 90-tal var kasino och upploppet utanför Globen efter en match mot Hammarby något år senare var stökigt värre. Även polisen fick känna på hockeytrycket när man beslutade sig för att storma in i AIK klacken mitt under ett derby och slog en supporter medvetslös med en batong innan AIK grabbar bokstavligt och bildligt talat jagade ut dem från läktaren. Efter den matchen tog sig flera hundra AIK-fans in till city på jakt efter Djurgårdsfans. Det var då det. Men nu hade även grabbarna tröttnat på den alltmer kommersiella ishockeyn med en styrelse som inte ville veta av de egna fansen. Droppen som fick bägaren att rinna över för många profiler inom AIK:s supporterled var när styrelsen stängde av ett flertal fans från matcherna. Ändå anade AIK:s hockeystyrelse ingenting...
Ett påfund inom svensk ishockey var influenserna från NHL hockeyn och då i huvudsak inom marknadsföringen. Man hade nämligen upptäckt potentialen i souvenirförsäljningen och genast började samtliga klubbar skissa på nya klubbmärken(!) och nya namn(!!). Färjestad blev Färjestad Wolves med en varg vid klubbmärket. Leksand blev Leksand Stars och Djurgården blev Djurgården Lions... Krafter inom AIK:s hockeystyrelse verkade för att AIK skulle ändra sitt namn till AIK Rats. Det hela var helt bisarrt och till slut sa huvudstyrelsen ifrån och AIK blev enda lag utan något tilläggsnamn men skadan var i många fans ögon redan skedd.
Timo Lahtinen fick sparken när laget återigen höll på att trilla ur Eliten och gamle målvaktshjälten Gunnar Leidborg kom hem från alpländerna för att nu som tränare rädda kvar sitt AIK i Elitserien. Han lyckades! Samtidigt som fansen anordnade protestaktion på läktaren under en match i Globen där talkörer krävde styrelsens avgång för åratal av misskötsel av klubbens ishockeysektion. En stor orange banderoll vecklades ut på ena kortsidan. Där stog att läsa; "Avgå styrelsen! Stoppa AIK:s supportertrakasserier!". Styrelsen attackerades verbalt på läktarna och en ur AIK:s ledning kläckte ur sig det begåvade och "uppmuntrande" uttalandet "att vi behöver inte några fans på matcherna, vi har sponsorerna". Vad han inte tänkte på var att sponsorer ogärna investerar pengar i en produkt som ingen tittar på. Brytningen mellan fansen och hockeysektionen var nu total. Alla hade verkligen fått nog en gång för alla.
Först nu började styrelsen förstå vad som var på gång. AIK Hockey fick nu allt sämre ekonomi. AIK Fotboll tvingades av huvudstyrelsen att bidra med pengar till Hockeyn för att rädda fortsatt elitstatus. Man hade även fräckheten att skicka ut tiggarbrev till medlemmarna där man uppmanades att bidra med ännu mer pengar. AIK Hockey hade chansen att få den amerikanske mångmiljonären Philip Anschutz som ny ägare men huvudordförande Ingemar Ingevik körde över hockeystyrelsen och valde istället att göra affär med den finländske hobbymiljonären Harry "Hjallis" Harkimo. Enligt folk med insyn - ett sämre ekonomiskt bud än det från Anschutz. "Hjallis" förklarade att AIK skulle ta SM-guld inom tre år och köpte samtidigt in mängder med dassiga finnar till laget som bara blev mer och mer fast förankrat i botten av tabellen - precis som om ingenting hade hänt på 15 år. Två år senare hoppade "Hjallis" Harkimo av samarbetet med AIK Hockey och lämnade samtidigt stora sportsliga och inte minst ekonomiska hål efter sig. Våren 2002 åkte AIK ur Elitserien inför tomma läktare och många hade redan slutat bry sig för länge sedan. Tiden när klacken fyllde hela kortsidan på Hovet eller Globen var förbi. Liksom de obligatoriska bortaresorna över hela landet. Faktum var att ishockeyn inte längre rönte särskilt mer intresse och riktigt engagemang från supportrarnas sida än innebandyn eller dambandyn. Många höll koll framför text-tv medan andra inte längre orkade hålla reda på matchdagarna utan noterade enbart resultatet i tidningen dagen därpå med en axelryckning. De fans som tidigare kunde räkna upp hela spelartruppen med nummer på ryggen visste inte ens vilka som spelade i laget. Ur-Djurgårdaren Thomas Johansson var i alla fall ny lagkapten för AIK (!) och tiden när fansen upprördes över svikare och andra känsliga spelarövergångar var sedan länge förbi.
Nya smågrabbar som föds som AIK:are vet knappast längre om att vi haft ett stort och framgångsrikt ishockeylag en gång i tiden. Det går att behandla supportrar dåligt under en längre tid. Supportrar har ju den egenskapen att de är de sista som sviker hur mycket skit man än får av "de sina". Men när man väl fått nog då har man fått nog ordentligt och förtroendet är inte lätt att få tillbaka (något som för övrigt forbollssektionen bör tänka på ibland)! Och den bittra sanningen idag är att ishockeyn inte längre är en del av vårat AIK.
AIK spelar nu ishockey i Allsvenskans norrgrupp och gör det med ett riktigt AIK LAG där många av spelarna är uppfostrade inom AIK:s ungdomsishockey (och ja, Roger Andersson är fortfarande materialförvaltare...). Även styrelsen verkar vara ambitiös och jobbar hårt för att vända den sportsliga och ekonomiska motvinden. Slipsarna är sedan länge borta från matcherna - och så även större delen av åskådarna. Publiksiffror som 900 mot Huddinge och 2000 mot Bajen glädjer ingen kassör. Problemet är att det sannolikt är för sent. Minst fem år för sent. Förmodligen tio år för sent. Nu när AIK:s hockeystyrelse gått ut i ett nödupprop till alla AIK-supportrar att hockeysektionen är konkurshotad och att man måste få in pengar via två hemmamatcher (mot Nyköping i Globen på onsdag 15/10 och mot Skellefteå på Hovet 24/10) så blev reaktionen till en början en klump i magen av nostalgiska skäl och en känsla av att nu jävlar. Vid närmare eftertanke så inser man att detta inte kommer att förändra ett skit i det långa loppet utan det är förmodligen enbart jämställt med konstgjord andning. Engagemanget, intresset och kärleken för hockeyn finns inte längre kvar i samma utsträckning som det en gång fanns. Tragiskt kanske - men likväl sant.
Vi kommer uppmana folk som inte reser med fotbollslaget till Valencia att besöka Globen närmast nu på onsdag för att ge AIK sitt stöd framförallt ekonomiskt. Vi gör det för att det fortfarande står AIK på bröstet på tröjorna och för att dagens spelare inte har någon skuld i de senaste 18 (a r t o n) årens totala misskötsel av ishockeysektionen.
Stöd AIK - efter eget huvud!